Kyrkoherde em.
Vatikanologins irrgångar är säkert än mer komplicerade än kremlologins, inte minst på grund av att den sysslar med världens äldsta organisation, som Franciskus försöker reformera men tycks tvingas göra det i rejäl motvind, även från dem som till en början välkomnade honom.
På initiativ av framlidne professorn Bengt Hägglund har Johan Herbertsson gett sig i kast med att berätta om Nygrens vetenskapliga utveckling från i stort sett doktorsavhandlingen Religiöst apriori (1921) till det andra bandet av Den kristna kärlekstanken genom tiderna (1936).
Huvudärendet är att visa att det inte behöver råda någon motsättning mellan kristen tro och vetenskap, rätt förstådda. En vetenskapsman kan med goda skäl tro på Gud. Ja, det tycks, om man får tro professorn, vara mera förnuftigt att vara troende än att vara ateist.
En sån här apologetik kan kanske höra hemma i ett vardagligt samtal människor emellan, men jag har svårt att se att det ens är en god, populariserad framställning av ett mera invecklat och svårtillgängligt filosofiskt eller fundamentalteologiskt resonemang.
Presentationen är nästan överväldigande. Författaren fullkomligt överhopar läsaren med alla tänkbara uppslag, ibland skissartade till sin karaktär, som bara ger oss en smakbit, i en många gånger associativ kedja av tankar.