Bertil E. Gärtner (1924–2009)

Till hundraårsminnet av en biskop och andlig ledare

Biskop Bertil Gärtner kom att provocera många i Svenska kyrkan utan att han till sin person på något sätt var provokativ. Tvärtom var han ödmjuk och lyssnande. Han sökte inte konfrontation, inte heller de stridsfrågor som kom att dominera ett par decennier under andra halvan av förra seklet. Hans strävan var att vara trogen mot Skriften, förkunna evangelium, stärka Svenska kyrkan i en klassiskt kristen trosprofil, bl.a. som en av grundarna av SPT, och främja fotfolksekumeniken genom rörelser som bl.a. Oas eller stora inomkyrkliga möten. Han stod fri från partipolitik, sin tids agenda och återkommande mediala drev mot honom. Till hundraårsdagen av hans födelse den 13 december 1924 skriver här Rune Imberg, tidigare rektor vid Församlingsfakulteten och teol. dr, om hans betydelse som andlig ledare. Det var en kallelse som han inte sökte utan som han växte in i.

Under 1900-talet hade Svenska kyrkan ett hundratal biskopar. Några få av dem har haft global betydelse, vilket innebär att deras episkopala verksamhet var betydelsefull i Sverige men också att delar av deras insatser gjort dem kända och uppmärksammade över stora delar av världen.

Flera av dessa globalt betydelsefulla biskopar hade varit framstående universitetsteologer med internationellt rykte, vilka sedan även kom att få en uppmärksammad biskopsgärning. Detta gäller särskilt Nathan Söderblom, även om hans forskning numera bleknat, medan hans insatser som ärkebiskop fortfarande märks av. Andra betydelsefulla teologer/biskopar som fått stor betydelse både nationellt och internationellt är Yngve Brilioth (1891–1959) och Anders Nygren (1890–1978). Göteborgsbiskopen Bo Giertz (1905–1998), är främst ihågkommen för sina insatser som teologisk författare och sitt andliga ledarskap. Den man som blev hans efterträdare i Göteborg, Bertil E. Gärtner (1924–2009), framstår numera som den siste framstående andlige ledaren i Svenska kyrkan, dessutom med internationell betydelse.

Man kan dela in Gärtners insatser i tre perioder: Åren fram till 1970, där han utvecklades till en framstående forskare och fick en kort tid som församlingspräst och domprost – biskopstiden som varade i 21 år, 1970–91 – hans 18 år som biskop emeritus, 1991–2009.