Bo Giertz – i elden och mellan eldar

Biskop Bo Giertz är förmodligen tillsammans med Nathan Söderblom den mest framträdande av nittonhundratalets biskopar. Han var såväl skönlitterär som pastoralteologisk författare. Han var namnkunnig predikant likaväl som exeget och bibelöversättare. Han var församlingspräst likaväl som biskop. Men han blev också kontroversiell genom att hävda Bibelns och kyrkans traditions auktoritet när ämbetsfrågan skulle avgöras 1958. Bo Giertz kom att bli mångas biskop, inte bara Göteborgs stifts biskop utan ledargestalt för en stor bredd av klassiskt kristet troende i Svenska kyrkan. Anders Jarlert, professor em. i kyrkohistoria, ger här en initierad presentation av denne mångsidige biskop, vars böcker och bibelöversättningar ständigt finner nya läsare.

Kanske har ingen svensk kyrkoledare efter Nathan Söderblom varit så flitigt i elden som Bo Giertz (1905−98), biskop i Göteborgs stift 1949−70. Rastlöst verksam som författare, församlingspräst, biskop, översättare och bedjare. Men vem var han?

Bo Giertz var exeget

Att Bo Giertz var exeget, bibelvetare, är ett så självklart faktum att det just därför ofta glöms bort. Det betyder att han tänkte som en exeget, skolad i modern källkritik och i Anton Fridrichsens koncentration på urförsamlingens tro. För fundamentalisterna var han liberal och för liberalteologerna konservativ.

Den exegetiska koncentrationen ledde fram till nyöversättningen av Nya testamentet med kommentarer, färdig 1981. Det är lätt att förstå bibelvetenskapens betydelse för honom långt tidigare. Bibelparafrasen Med egna ögon (1948) är ju redan i sin titel en tillämpning av Fridrichsens program. Men också när vi går till Bo Giertz som predikant är det tydligt att han var exeget. Det märks redan i dispositionerna. I sin förkunnelse står han i mångt och mycket på den schartauska själavårdstraditionens grund, men hans ofta korta predikoämnen och själva greppet på texten bryter med den gammalkyrkliga omständligheten för att så att säga gå direkt till bibeltexten.

Just i detta att han gick direkt från exegetisk bibelutläggning till den själavårdande tillämpningen låg kanske hans främsta styrka som predikant. Den omständlighet och tyngd som följde med många traditionellt gammalkyrkliga predikningars väg från bibeltexten genom den luthersk-ortodoxa dogmatiken till den schartauska tillämpningen saknades. Detta blev allt tydligare med åren, när det stod klart för honom att predikan måste vara enkel, samtidigt som den är substantiell.

Giertz bryter visst inte med den lutherska katekestraditionen, men han tänker inte dogmatiskt utan exegetiskt