Bönegemenskap mitt i tidens oro

Inför hundraårsjubileet av Societas Sanctae Birgittae har en festskrift givits ut. I denna recensionsartikel belyser skribenten, som är docent i systematisk teologi och som en gång varit medlem i SSB, såväl bokens många artiklar som SSB:s dilemma som högkyrklig rörelse inom Svenska kyrkan. Å ena sidan finns, menar recensenten, inom SSB en levande spiritualitet, bönegemenskap och liturgisk rikedom, å andra sidan måste SSB inför framtiden hantera vad han kallar den »högkyrkliga paradoxen» – konflikten kring ämbetsfrågan och SSB:s relation till den svenskkyrkliga organisationen.

Hösten 1986 fyllde jag 16 år och var engagerad i Kyrkans ungdom i Domkyrkoförsamlingen i Uppsala. Ändå saknade jag något. Jag ville tala om teologi och historia, och i gruppen hade jag förvisso en själsfrände. Men mycket av aktiviteterna handlade om annat. En regnig höstkväll strax före klockan 21 lämnade jag KU-träffen i Lindska skolan som då var församlingshem. När jag såg att kyrkporten till Helga Trefaldighets kyrka var öppen och klockorna började ringa gick jag in, och fick uppleva mitt livs första completorium. Det blev också mitt första möte med SSB i Uppsala, och det skulle bli avgörande för mitt liv.
SSB blev min första teologiska utbildning. Det präglade min kyrklighet. Några av mina bästa vänner än i dag mötte jag där. Det var också i gemenskapen kring completoriet jag mötte min hustru. Som ung teologistudent upptogs jag i SSB 1991. Några av denna tidnings läsare drar sig säkert också till minnes att den unge teologistudenten hade bestämda åsikter och efter en turbulent period lämnade SSB redan 1993. Jag skall inte sticka under stol med att det orsakade mig och andra smärta, vars sår tog lång tid att läka. Det är ovanligt att inleda en recension med en lång personlig reflektion, men i detta fall är det en nödvändig varudeklaration av en recensent som både har en kritisk distans till SSB och samtidigt känner en djup tacksamhet för vad han på ett personligt plan fått i dess sammanhang.