Journalisten och f.d. Dagen-redaktören Elisabeth Sandlund skriver i Signum nr. 8, 2025, om C. S. Lewis bok Om bön. Hon påpekar att Lewis skrev denna bok mot slutet av sitt liv. Han är då befriande öppenhjärtlig. Bönelivet har inte alltid flutit på som han önskat.
Lewis berättar att han vacklat mellan att använda egna formuleringar och färdigskrivna böner. Under en period försökte be fullständigt ordlöst.
Han behandlar också frågan om vad böner egentligen har för funktion eftersom Gud redan vet allt om oss. »Att be är jobbigt. En anledning att hoppa över bönen är aldrig ovälkommen. När vi slutar att bedja får vi en känsla av lättnad och befrielse för resten av dagen», konstaterar Lewis och resonerar om hur det kan komma sig att något som borde vara den största glädjen upplevs som en betungande plikt. Det är en trösterik bekännelse från en av den kristna litteraturens förgrundsgestalter.
Elisabeth Sandlund citerar Tomas Sjödin i hans förord till nyutgåvan: »Det förunderliga med texten är att man under läsningen sänker axlarna och tänker: ’Jag fortsätter att be ett tag till´. Man känner att ens böner duger som de är, men längtar samtidigt vidare, djupare ner, högre upp.»
Hon tycker att man som läsare blir man utmanad till och uppmuntrad att reflektera, att spegla sitt eget liv i hans, att analysera sina tankemönster, kort sagt att fortsätta att växa som kristen. Lewis böcker håller att nötas på, kanske med pennan i hand – och att nå nya läsare i svensk kristenhet.
