»Vakna, o människa: För din skull har Gud blivit människa. Res dig, du som sover, stå upp från de döda och Kristus skall lysa över dig. För din skull, upprepar jag, har Gud blivit människa. Du vore död till evig tid, om inte han fötts i tiden. Aldrig skulle du ha kunnat befrias från syndens kött, om han inte antagit syndigt kötts gestalt.»

(Ur en julpredikan av Augustinus)

I Kejsarens syn, en av Selma Lagerlöfs Kristuslegender, berättas hur världen håller andan under den heliga natten. Gränderna ligger tysta, djuren sover, havet vilar, stjärnorna är dolda och mörkret är mörkare än mörkt. Endast kejsaren är vaken, endast kejsaren Augustus vandrar över Forum Romanum upp på Kapitolium för att förbereda offret på platsen för det tempel, där han skall tillbes som en gud. Men han hejdas av en sibylla, som i en syn ser nattens stora händelse, änglarna som sjunger långt borta i öster och några herdar som knäböjer inför ett barn. Då siar sibyllan inför kejsaren: »På Kapitoliums höjd skall världsförnyaren dyrkas, Krist eller Antikrist, men icke bräckliga mänskor».

Från första stund provocerade det nyfödda barnet världens alla makter. Vem ska människorna tillbe, till vem eller vad ska hon rikta sitt hjärta och sin bön?

Från första stund provocerade det nyfödda barnet världens alla makter. Vem ska människorna tillbe, till vem eller vad ska hon rikta sitt hjärta och sin bön? Vems är makten? Vem böjer hon sig djupast inför? Krist eller Antikrist? Gud eller människa? Motsättningen blir tydlig. Människan som vill inta Guds position, som vill härska över sig själv, över jorden, över allt och alla. Och Gud som blir människa, som ödmjukar sig ända till att födas i ett stall och dö på ett kors. För att ge jorden och människorna frid, fred och oändlig nåd!

Jesus är född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, och samtidigt människa född i ett torftigt stall i ett avlägset land i Romarrikets utkant. Som sann Gud kommer Jesus med läkedom, med evig frälsning. Som sann människa bär han varje människas synd och är vår förebild.

Evangelisten Johannes ser i Jesus Ordet, Logos, som är av evighet: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till (Joh. 1:1–2). Ordet logos är mer än bara ord. Det är Ordet som är hela skapelsens ursprungsord, att Gud sade ... och det blev så. Logos är Meningen, inte som en allmän idé utan som tillvarons innersta mening. Utan Jesus Kristus saknar helt enkelt existensen mening. Då flyter i bästa fall öar av meningsfullhet omkring på meningslöshetens hav. Men Jesus är den fokuspunkt som ger riktning för var och en personligen. Han har vänt sig till oss. Vi kallas att vända oss till honom.

Att fira jul är världshistoriens största årliga födelsedagsfest. Barnet i krubban äger upphovsrätten till julen, till hela firandet

Att fira jul är världshistoriens största årliga födelsedagsfest. Barnet i krubban äger upphovsrätten till julen, till hela firandet. Ändå har den tömts på sitt innehåll och kan paradoxalt nog firas utan tanke på honom som är skälet till festen. Att klaga över julens kommersialisering tillhör såväl krönikors som adventspredikningars rekvisita, säkert både sunt och sant. Men är det varuhusen, kommersialiseringen och tingeltangel som är den kristna julens verkliga »fiende»? Finns inte även i kyrkan en osäkerhet kring julevangeliet?

Som berättelse är julevangeliet underbart. Men att tro och bekänna vad ängeln kungör kan vara mer obekvämt: I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Det kan vara frestande att göra Jesus mer lämplig, mer samhällsorienterad och mer sockersöt – en sekulär Jesus. Thrillerförfattaren Ray Bradbury undrade »om Gud känner igen sin egen Son så som vi har klätt upp honom, eller har vi klätt ner honom? Nu är han en pepparmyntsstång, sockerkristaller och sackarin alltigenom.»

Jesus Kristus är Guds förköttsligande – inkarnation. Han är ursakramentet och grunden för Guds nådeshandlingar. Utan Jesus blir predikan tomma ord, dopet lite vatten på huvudet, nattvarden ett kalorifattigt kex och en klunk vin och bikten utan substans. Men genom inkarnationen förstår vi Guds kärleks djup, väsen och kraft. I krubban lades inte bara ett barn utan hela Guds kärleks väsen – den Älskande som söker sin älskade.

700 år före julnatten profeterade Jesaja att oxen och åsnan känner sin herres krubba. Profeten såg hur människorna var döva inför Guds kallande röst och okunniga om hans vilja. Då får oxen och åsnan bli förebilder. De ser och förstår. Deras klövar stampar dammet och leran till en stig, en väg från stallet och krubban ut i världen för att så också visa vägen hem för den vilsne som söker sin Herres boning.

Jesu släkttavla i inledningen till Matteusevangeliet hoppar nog de flesta över, men den är av yttersta vikt för att förstå Guds inkarnation. Den bekräftar att Jesus, Guds Son, även är sann människa, invävd i en brokig släkt av fåraherdar och kungar med upp- och nedgångar.

Karl Marx menade att ingen blir fri och självständig så länge som hon är beroende av någon annans godhet. Som om kärleken gör oss ofria, som om gemenskapen stänger in oss, som om godheten vill begränsa den andra.

Kanske finns här en orsak till vår tids utpräglade individualism och växande ensamhet. Gud vandrar i Jesus motsatt väg och gör sig beroende av Marias och Josefs omsorg och föräldrakärlek. Gud – den Älskande blir också älskad. Gud – vår himmelske Fader blir också barnet som bärs av sina jordiska föräldrar. Utlämnad och beroende.

 Gud, all kärleks ursprung, bjuder oss att älska och bli älskade som han: Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss (1 Joh. 4:12,17). Kallelsen för oss blir: Hur kan vi förhärliga Gud, älska som han och leva i frid och fred?

Julen är festen som uppenbarar Guds försvarslösa kärlek, ödmjukhet och godhet, när han som är den störste föds som den minste. Så har Gud, på riktigt, blivit Immanuel – Gud med oss. Genom inkarnationen finns inte längre barriären av höghet och avstånd som skiljer oss från Gud. Sonens människoblivande är Faderns ära. G.A. Danell proklamerade i en av sina julpredikningar: »Att ge Gud äran är att fira julen rätt och att fira julen rätt är först och främst att tro på Jesus. Det är att tro på julens stora under.»

Därför fyllde änglarnas röster natthimlen till Herrens ära – ära vare Gud i höjden och frid på jorden. Ty varifrån skulle världen och människorna förstå Guds kärlek och få frid och frihet, om inte från Kristus?

SPT:s redaktion önskar er alla en Välsignad Kristi födelses fest!

Soli Deo Gloria!