Den goda, den dåliga och den katastrofala tystnaden i kyrkan

SPT avslutade det gångna året med att i sin ledarartikel skilja mellan den goda och den dåliga tystnaden. Guds goda men ständigt närvarande tystnad och med påminnelsen om att julfirandet kallade oss in i den tystnad, där Han talar och förhandlar i det fördolda. Mot den tystnaden står mänsklighetens tystnad inför Gud. Den frånvarande bönens tystnad. SPT påtalar det allvarliga med att den gemensamma bönen har upphört och att därmed den dåliga tystnaden har blivit ett sorgligt faktum. Många katedraler står nämligen »veckor i sträck tomma , kallställda och oanvända» ‒ de citerade orden förvandlas i den uppfordrande maningen till församlingarnas kyrkoherde att ändra på sakernas tillstånd, så att det kalla utrymmet ändock blir ett bönens rum åtminstone för återkommande korta stunder.

Men här kommer – som man kan kalla den – en tredje och för Svenska kyrkan rent katastrofal tystnad in i bilden. Medlemsminskningen, som i rask takt sedan tjugofem år tillbaka (år 1999) kommer att, enligt prognosen, reducera antalet tillhöriga från 83,5 procent av vårt lands folkmängd till detta års (2026) minoritetskyrka, alltså klart under 50-procentsgränsen. Denna dystra bakgrund är en viktig förklaring till de stängda, kalla och tomma kyrkorna. Från folkkyrka till Svenska Minoritetskyrkan, som den inom kort skulle kunna benämnas!

Håller alltså vår älskade kyrka med sina stolta katedraler, sin tydliga och givna plats i historien, kulturen och för demokratins framväxt att underminera sig själv? Eller vilka är de krafter som ligger bakom den förfärande flykten ‒ jag väjer inte för beskrivningen ‒ av medlemmar? Vad finns kvar av kyrkan vid kommande sekelskifte, när prognosen för 2051 pekar på att ytterligare cirka 1,3 miljoner tillhöriga i jämförelse med dagens siffra har sagt tack och farväl till den?