Under pingsthelgen aktualiseras att såväl Svenska kyrkan som hela Kristi kyrka är sprungen ur en pingströrelse. Vi påminns om att Kyrkan, genom den helige Andes kraft, är en levande och verkande Kristi kropp. Hon är en ecclesia spiritualis. För vad skulle bli kvar av Kyrkans liv, av sakramenten, gudstjänsten, förkunnelsen, bönen, församlingen eller ens det egna troslivet om det inte vore för Andens kraft?
Ändå glöms den helige Ande lätt bort i samtal och undervisning. Fokus läggs på Gud, ofta utan att Fader nämns eller att Sonen, Jesus Kristus, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, av samma väsen som Fadern betonas. Treenigheten finns med mer som en lära än som en realitet. Ändå framhävde Herren Jesus att lärjungarna skulle vänta på Hjälparen som skulle komma och ge dem kraft innan de som Kyrka mötte folket i Jerusalem och förkunnade evangeliet: »Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er» (Joh. 14:26).
Öppenheten inför det transcendenta kan driva sökaren vidare. Men då måste kyrkan möta sökaren med sin bekännelse, inte med en vag andlighet.
Parallellt med en tydlig tendens att tona ned den helige Ande som en av gudomspersonerna har en utbredd andlighet växt fram, en andlighet lika odefinierad som mångfacetterad. Det är i vars och ens eget inre, i den egna inneboende kraften, som andligheten möter mer än att den helige Ande uppenbarar Jesus Kristus för oss. Många ser sig som andliga men inte religiösa, ännu mindre som kristna. Etablerade kyrkor, formulerade trosbekännelser och gudstjänstgemenskaper avvisas. Sökandet är privat. Sanningen är den egna, inte den kristna tron.
Attraktionen i en mer allmän andlighet är uppenbar. Medan den helige Ande är Någon söker sig andligheten till något. Medan den helige Ande visar på Jesus Kristus öppnar andligheten för en uppsjö av vägval. Medan den helige Ande förenar Kyrkan i en gemensam bekännelse så finns i andligheten otaliga gurus, andliga coacher och läromästare. Var och en får välja fritt. Men här finns då en frestelse för kyrkan att mer betona andlighet än kristlighet, en ospecifik tro snarare än Kristustro.
Samtidigt kan en oartikulerad andlighet vara ingången till kristen tro. Öppenheten inför det transcendenta kan driva sökaren vidare. Men då måste kyrkan möta sökaren med sin bekännelse, inte med en vag andlighet. I Jesus Kristus uppenbaras Guds verklighet. Det gudomliga får kropp i Honom som är Guds son. I sakramenten ryms det oändliga i det ändliga.
I kontrast till privatiseringen av tro och andlighet står påven Johannes Paulus II:s innerliga önskan för Kyrkan genom encyklikan, Ut unum sint – För att de alla ska bli ett. Men för att de olika kyrkorna i Kyrkan på allvar ska kunna mötas och föra goda samtal behövs mer av ett lyssnande efter den helige Ande i varje kyrka, inte primärt efter andlighet utan just den helige Andes verk och verkan.
I sin artikel i detta nummer skriver Nausikka Haupt, ekumenisk handläggare inom Stockholms katolska stift, om den katolska kyrkans strävan efter en receptiv ekumenik som handlar »mer om mottagande och lärande, lyssnande, än om givande.» Den receptiva ekumeniken går hand i hand med en synodal process där dessa två delar tillsammans öppnar för en lyssnande kyrka – en kyrka som alltmer lyssnar till den helige Ande. Det är inte ett passivt lyssnande utan ett aktivt hörande och görande som leder Kyrkan till sin rätta källa – Guds rike.
Som ett första steg på den receptiva ekumenikens väg måste det finnas ett stort mod och en innerlig önskan efter självrannsakan och sanningssökande. Det behövs en helhjärtad önskan om att förnya den egna traditionen genom att lyssna till den helige Ande genom att å ena sidan lyssna till det egna folket som lever i församlings- och gudstjänstlivet, å andra sidan lyssna till sina trossyskon. För den romersk-katolska kyrkan har den processen varit komplicerad och konfliktfylld, samtidigt som den öppnar för förnyelse och fördjupning – i den helige Ande.
Finns samma mod i Svenska kyrkan att våga lyssna till den helige Ande och dennes vägledning? Bland förtroendevalda på nationell och lokal nivå? Bland präster, personal och medarbetare? Ett lyssnande efter Skriftens vittnesbörd? Efter den helige Andes röst? Som Jesus säger: »När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig» (Joh. 15:26).
Att lyssna till den helige Ande handlar inte om att fatta partipolitiska majoritetsbeslut utan om att lyssnandet, hörandet och görandet sker utifrån sensus fidelium, utifrån de troendes tro, utifrån vad som traderats genom generationerna och är viktigt för trons liv i församlingen.
Finns samma mod i Svenska kyrkan att våga lyssna till den helige Ande och dennes vägledning?
Om kyrkan inte lyssnar till den helige Andes vägledning och de troendes tro genom två årtusenden, uppstår ett vakuum där andra inflytanden söker sig in, vare sig de handlar om inre sekularisering eller andlighet utan Kristus. Det gör den troende vilsen och lämnar sökaren att söka sig andra vägar än Vägen, en bestämning som den tidiga kyrkan hade. Att Jesus Kristus tonas ned i många predikningar och i konfirmandundervisning är belagt i flera undersökningar. Det är oroande, för det tyder på en andefattig kyrka.
Inför pingsthelgen finns det skäl för rannsakan i vår kyrka. Petrus predikan på pingstdagen tål att upprepas, att «denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå ... Gud har upphöjt honom med sin högra hand ... Gud har gjort honom till Herre och till Messias ... Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skall vi göra?« (ur Apg. 2:32–37).
Ja, »vad ska vi göra?» Vågar vi hoppas att liksom lärjungarna fick kraft och mod att förkunna evangeliet genom den helige Ande, så kommer samma fråga att ställas också bland förtroendevalda i kyrkomötet likaväl som i stiftsstyrelser och kyrkoråd? Bland präster och medarbetare? Bland oss alla? Vad ska vi göra? En fråga väckt av den helige Ande att ställas inför omorganisationer och församlingsinstruktioner, i undervisning och förkunnelse, i församlingslivet och den enskildes kristna liv, i ekumeniska relationer och i vår egen kyrkas mångfald.
Vågar vi hoppas att liksom en rörelse av receptiv ekumenik har startats i den romersk-katolska kyrkan, så kommer Svenska kyrkan att fatta mod och skapa rum för hörande och görande till rösterna från våra trossyskon?
Vi behöver mer av den helige Ande i vår kyrka. En andefattig kyrka blir också en Kristusfattig kyrka. En pingstkyrka i sann mening blir också en Kristuskyrka.