Det finns en enda Gud, som genom sitt Ord och sin Vishet har skapat och inrättat allt […].
Detta är hans Ord: vår Herre Jesus Kristus, som i de yttersta tiderna blev människa, för att knyta samman slutet med begynnelsen. D.v.s. människan med Gud.
Det var därför som profeten, som hade mottagit profetians nådegåva, förebådade hans ankomst som människa.
Så upprättades enligt Faderns goda behag en förening och en gemenskap mellan Gud och människa.
Från begynnelsen hade detta Guds Ord förutsagt, att människorna skulle få se Gud och att han skulle vara bland dem på jorden och tala med dem.
Han skulle bli närvarande i sin skapelse, för att rädda den och bli gripbar för den, för att »befria oss ut våra ovänners hand», dvs. från överträdelsens ande, och låta oss »tjäna honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar», för att människan genom föreningen med Guds Ande skulle träda fram i Faderns härlighet.»
Ur Contre le hérésies IV, 20, 4–5, av Irenaeus av Lyon,
med textavsnittet återgivet efter Alf Härdelin, Symfoniska röster (2012), s. 81.