»Förlåt en jätteokunnig fråga. Hur använder man sig av ett helgon för internet? Ber man till det innan man ger sig ut på internet eller?» Frågan ställdes av en programledare i Studio Ett den 27 maj med anledning av den tänkta helgonförklaringen av Carlo Akutis, även kallad för Guds influencer, en datorintresserad 15-årig pojke som dog av leukemi 2006. »Ett jättebra förslag», svarade Kaj Engelhart från Stockholms katolska stift. Programledarnas genuina nyfikenhet bejakades och bekräftades.

Tidigare mer främmande uttryck för kristen tro och kristet liv har under senare år blivit allt vanligare och synligare. Inte minst har inflytandet från andra kyrkor vuxit sig starkare i Norden. Kan det vara så att uppfattningen att tron är en privatsak som inte syns utåt har passerat bästföredatum? Kanske kommer kristen tro åter igen att mindre uppfattas som något för hjärnan och/eller hjärtat och mer som en avgörelse som får synliga konsekvenser? Hur reagerar i så fall en sekulariserad svensk på sådana yttringar, när de möter i en roman? I en film? Hos en känd mediaprofil eller idrottsstjärna?

2023 års nobelpristagare Jon Fosse berättar i sin Septologi om en norsk alkoholberoende konstnär, Asle, som genom sin hustru kommer i kontakt med den katolska kyrkan, vilket får livsavgörande följder. För många som läser Septologin är det nog förvirrande att Asle, som även tycks vara Jon Fosses alter ego, gång på gång överlämnar sig till Gud med samma ord.

I en recension av Septologins andra volym skriver Kulturnyheternas på SVT Ingrid Elam (8/11 2022): »Att vara konstnär och katolik är samma sak, säger Asle, ett sätt att vara i världen, att söka ljuset i mörkret, inte som något som undanröjer mörkret, utan som bara finns där, ett lysande mörker. Men Septologin kan också läsas som en rosenkrans, liknande formuleringar upprepas och återkommer gång på gång som böner i en katolsk mässa. När Asle någon gång drabbas av rädsla och kastas ur sin lugna tankeström, fingrar han på sitt radband och läser sitt Ave Maria och Pater Noster och blir lugn igen.»

Men också det obegripliga kan vara tillgängligt, det kan röra vid en intuitiv aning och längtan efter det saknade

Asles längtan efter gemenskap och sinnesfrid mitt i mörkret får sitt svar inte bara i hans eget liv utan väcker gensvar också hos recensenten – och säkert hos många fler läsare – om nu en sekulariserad svensk som inte regelbundet läser kultursidorna kan förstå en så annorlunda och okänd kristen värld som Fosse tecknar. Kan detta återupprepande av Ave Maria och Pater Noster som präglar romanen väcka genklang eller är det alltför obegripligt? Men också det obegripliga kan vara tillgängligt, det kan röra vid en intuitiv aning och längtan efter det saknade. Fosse är här genom Asle någonting väsentligt på spåren.

I dokumentärfilmen Den sista resan om Lars Hammar, den åldrade f.d. franskläraren från Köping, som under våren visats på biograferna möter någonting liknande. När Hammar, i familjens försök att återge honom livsglädje, i en gammal orange Renault 4 korsar gränsen till Frankrike, så släpper han ratten för att teckna sig långsamt med ett stort kors över bröstet. Lite senare stannar han vid en kyrka för att gå till bikt hos en präst och få hjälp att släppa den skuld han känt genom livet. Vad han bekänner uppfattar nog tittarna som en bagatell, inget som man behöver bikta. För nog krävs det värre saker för att gå till bikt? Grövre handlingar, större uppenbar synd för att söka upp en präst? Men just detta är ett av filmens främsta bidrag till att förstå den befrielse som kyrkans sakrament kan ge.

Kan den fiktive Asles och den verklige Hammars sätt att bära tron i sina inte alldeles enkla liv vara en ögonöppnare för läsaren och tittaren? Kyrkans tro har ett fundament av dogmer, av trons fasta formuleringar. Men i den enskildas liv är det annorlunda. Där handlar det mer om överlåtelse till en tro som är större än den egna, när man själv inte förmår att i sin hjärna försanthålla dogmerna eller i sitt hjärta fyllas av starka känslor inför det gudomliga. De flesta kristna har erfarenhet av ibland långa perioder av tvivel och osäkerhet liksom att trons känslor kan vara ljumma och stumma. För några kan det leda till att man lämnar tron. För andra blir utmaningen att trots bristande »troskänslor» hålla fast vid det objektiva i sakramenten och vila i att ta emot Ordet. Men kanske också till att ha någonting att fysiskt gripa tag i – ett kors innanför skjortan, ett radband runt handleden, att regelbundet gå till bikt för att lämna det som plågar, att söndag efter söndag och ibland ännu oftare delta i mässan i församlingskyrkan.

Det var Carlos Acutis längtan till mässan som under hans korta liv formade honom till någon som kyrkan nog kommer att deklarera som helgon. Han var, som Kaj Engelhart sade, en väldigt vanlig och också väldigt ovanlig människa. Lagom bra i skolan, väldigt intresserad av fotboll och sport liksom av datorteknik och internet. Han gjorde webbsidor och spel. Samtidigt utvecklade han ett märkligt intresse. Han greps av nattvarden med mottagandet av brödet och vinet, av Jesu kropp och blod.

I allt detta finns en positiv utmaning för Svenska kyrkan, för varje präst inför varje möte och varje predikan – att möta denna förväntan, detta sökande efter djup och allvar, efter helighet, efter Kristus

Kanske kan unga i Sverige i dag känna igen sig i Carlos, och göra som Studio Etts programledare föreslog: att söka någon att vända sig till innan man ger sig ut på internet. Eller med Engelharts tillägg, att »hos Gud försöka utverka att de värsta avarterna och missförhållandena på Internet bekämpas eller upphör». Eller så kommer vittnesbördet på annat oväntat sätt, som med franskläraren som såg som sin kallelse att vara god mot unga människor och till vilken eleverna i efterhand sade: »Du var en person som tittade en i ögonen och trodde på en». Att se någon i ögonen är välsignande för en människa och en relation. I dag längtar många efter den blicken.

I allt detta finns en positiv utmaning för Svenska kyrkan, för varje präst inför varje möte och varje predikan – att möta denna förväntan, detta sökande efter djup och allvar, efter helighet, efter Kristus. Det har i vår tid väckts en ny hunger och längtan. Nu väntar vi på att det också blir en väckelse. Det oklara har haft sin tid liksom att utlämna sökaren till att tro så som denna själv tänker om tron. Även den nya Kyrkohandboken (2017) är mer inriktad på att banalisera än heliggöra, mer på det begripliga än förundran inför mysteriet.

Hos Jon Fosses Asle möter något annat. Asles tro är både vag och trosviss, odogmatisk och dogmatisk, privatpersonlig och gemensam med hela kyrkan. Hans lilla tro uppgår i den kristna trons stora tro. Och han låter det vara så.