Det borttappade fåret

Det var ett samtal i radions Ring P1 som ställde frågan. En äldre person som tidigare i livet ofta gått i kyrkan, men tappat kontakten när kroppen inte längre orkade, ringde in och berättade om ensamheten och saknaden av att ingen från kyrkan hörde av sig. Hon hade inte varit med i någon särskild grupp och fanns nog därför inte heller på någon deltagarlista med telefonnummer. På så sätt var det inte heller någon som märkte att hon slutat komma till kyrkan och ingen från församlingen verkade sakna henne.

I samma program ringde någon annan med samma erfarenheter. En diakon kom också fram genom telefonslussen och försökte berätta att församlingarna gärna vill ta kontakt men att det kan vara svårt. Svårt att veta vem som vill ha besök eller ett telefonsamtal, svårt att få fram kontaktuppgifter och ofta svårt att upptäcka att någon saknas. Inte sällan sker det lite successivt. Sedan jag uppmärksammades på problemet har jag fått höra ännu fler liknande erfarenheter.

Så hur kan församlingen möta denna ensamhet

Så hur kan församlingen möta denna ensamhet och längtan efter kyrkans gemenskap? Finns det någon plan och någon ansvarig?  Vem letar efter det förlorade fåret, den där människan som längtar men som inte gör något väsen av sig?