Det gäller att passa sig för den passiviserande anpassningen

Jag säger inte, att man aldrig ska anpassa sig. Det finns många tillfällen, då det kan vara både angenämt och givande eller av aktuell situation helt nödvändigt.

Vad man däremot ska akta sig för är en alltför långtgående åsiktsanpassning till den rådande och allmänt accepterade, säg populäruppfattningen, som presumeras alltid stå för den »goda sanningen». Sanningen är oftast i stället den att eliten, som håller i megafonerna, tjänar på att en viss uppfattning vinner mark och att flertalet av oss andra tyst rättar in oss i ledet.

Detta gör oss till slut, vad som enkelt skulle kunna uttryckas, lite »dumma i huvudet», eftersom anpassningen förutsätter att vi slutar tänka. De gånger vi försöker oss på den konsekvensanalys som de ibland helt galna politiskt korrekta påbuden ändå väcker ett behov av att få göra, blir det besvärligt. Vi känner en accelererande frustration över de ohållbara argumenten vi förväntas svälja och får då ett behov av att ifrågasätta. Vi behöver bli kritiska och granskande, kanske motvalls.