Den tyske historikern Peter Longerich publicerade i år en uppmärksam bok: Unwillige Volksgenossen (ungefär Ovilliga medborgare). Bland annat Dagens Nyheter har en lång intervju med författaren, den 28 juni 2025. Bakom boken ligger studier av många tusen handlingar, där Longerich vill förstå det tyska folkets lojalitet med och inställning till nazistpartiet under 1930- och 40-talet. Författarens intresse är alltså varken de övertygade nazisterna eller motståndsrörelserna utan de många.
I sin bok ifrågasätter Longerich den i grunden nazistiska propagandan att det tyska folket så gott som samstämmigt slöt upp bakom den nazistiska ideologin. Denna förståelse har blivit självklar i historieskrivningen med de tyska orden Zustimmung, instämmande, och Zustimmungsdiktatur, att diktaturen hade ett uppriktigt stöd av den stora majoriteten. Hitler själv ville bara ha god stämning och ingen kritik. Longerich går emot att folket skulle varit instämmande och menar att flertalet tyskar inte delade den nazistiska ideologins kärnelement. Nazismen var ingen folkgemenskap.
Det verkar i Longerichs studier som att de flesta lät saker ha sin gång. Många var missnöjda, olustiga och ovilliga till både nazistpartiet och kriget. De flesta var ovilliga att gå med nazistregimen, men de var också ovilliga att företa sig något annat. Longerich säger i ett panelsamtal med Martin Sabrow, en annan tysk historiker, att en huvudutsaga utifrån studien är att flertalet tyskar stod för en viss passivitet.
Studien har fått en del kritik, bland annat av Sabrow. Är inte detta att ursäkta det tyska folket, att försöka ta bort förintelsens skuld? Longerich svarar att skulden tvärtom framstår som än värre – att passivt låta något så fasansfullt hända är sämre än att faktiskt vara ideologiskt övertygad.
Det tyska nazistpartiet fick i sitt bästa val år 1932 ungefär 37 procent av rösterna. Det var alltså den bästa siffran nazistpartiet åstadkom, och de backade till 33 procent i ett nyval samma år. Tänk att en diktatur fungerar med 30–40 procent anhängare! Man kan fråga sig vad det är som gör att så många kunde vara så passiva.
En av orsakerna kan vara konflikträdsla, en mycket mänsklig känsla. Den som trivs med och älskar konflikter har sannolikt stora problem. Att söka kompromiss och samförstånd är oftast mer positivt för en mänsklig gemenskap. En annan orsak kan vara att folk intalar sig själva att det inte är så farligt, att det inte skadar och inte gör något, det som händer.
Vad har detta med Svenska kyrkan att göra? Ja, Longerichs studie säger något om mänskligheten och hur vi fungerar. Vi vill gärna vara med i gänget och finnas på vad som upplevs vara »rätt sida». Vi vill utan jobbiga invändningar utöva våra intressen. Vi vill inte leva med obehaget av en konflikt.
Men då kan vi, egentligen ovilligt, bli passiva inför sådant vi själva inte är särskilt övertygade om. I våra kyrkliga sammanhang är många nog rätt trötta på konflikter. Exemplen på hur kritiska röster har behandlats avskräcker dessutom och kan i sig göra en del passiva. Under 1900-talet stormade det kring ämbetet, kyrka-stat, biskoparnas ställning, och under 2000-talet har stormarna fortsatt med frågor om äktenskap, liturgi och partipolitisk styrning av kyrkan.
Svenska kyrkan har i historiskt och globalt perspektiv positionerat sig i ytterkanten inom områden som dogmatik, liturgi, genus och statlig styrning av kyrklig praxis. Flera studier har de senaste årtiondena gjorts som bekräftar denna realitet (exempelvis av Johan Sundeen och Per Ewert).
Varför är då den interna oppositionen så svag? En del är naturligtvis övertygade och driver utvecklingen i Svenska kyrkan, medan andra inte drar sig för att vara i medveten, konstruktiv och uttalad opposition (som t. ex. SPT är ett uttryck för). Det var exempelvis glädjande att det inför det senaste kyrkovalet hördes många kritiska röster, också från oväntade håll, om den sekulära partipolitiska piskan som råder över kyrkomötet.
Men infinner sig ändå inte känslan av en viss passivitet? För hur är det med alla »de många»? Är alla tusentals biskopar, präster, diakoner och lekmän verkligen med på det breda spåret, även när det svänger snabbt? Det kanske är så. Eller så är det inte så – för möjligen kan Longerichs upptäckt att alla inte var så instämmande som man kunde tro, gälla även i Svenska kyrkan. Kanske sitter det en hel del missnöjt, ovilligt och olustigt kyrkfolk därute, vilka utvecklat en viss passivitet.
I en del fall kanske man inte riktigt kan formulera det som skaver med exempelvis nattvardsbönerna eller Socialdemokraternas dominans i kyrkomötet. Och en del präster kanske känner sig nöjda med sin position och undviker potentiella konflikter. Kanske en del, avsiktligt eller oavsiktligt, gett efter på den sanning man en gång upptäckt och hållit fast vid, en eftergift som skett genom gradvis anpassning och inkonsekvens.
Hur det nu än är med det ovilliga kyrkfolket, det vet vi inte för det är inte undersökt, så vill SPT vara en tidskrift som stärker läsarens känsla och vilja att vara aktivt och konstruktivt kyrklig i Svenska kyrkan. Med artiklar och debatter, förnuft och känsla, meditationer och predikoutkast är förhoppningen att kyrkfolk och ämbetsbärare genom SPT villigt vill vara trofasta och glada i Herren Jesus Kristus. SPT vill rakryggat och ibland obekvämt, men alltid konstruktivt, driva en kyrklig linje, också om det skulle innebära att vara i opposition mot den upplevda trenden, i enlighet med Vincent av Lerinums (400-tal) devis: det som alltid, av alla och överallt har trotts av de kristna.
Även om Longerichs studie inte skulle vara tillämpbar på Svenska kyrkan och en majoritet faktiskt vara lojal med svängningarna från Svenska kyrkans högre orter, så är ändå utmaningen att hålla fast vid Sanningen. Lögnen blir inte sann, bara för att det verkar som att alla håller sig till den. Vi ska minnas, att det som är kyrkligt på riktigt, det som ofta är att gå mot strömmen i kulturen, är himmelsk majoritetskultur.
I himlen är de alla sådana som i laglöshetens och kylans tid hållit fast vid kärleken (Matteus 24:12), den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga (Judas 3) och det levande hoppet genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda (1 Petrus 1:3).
Håkan Sunnliden