Digital avlösning?

Hur förhåller sig den digitala gudstjänsten till den fysiska, till när församlingen samlas i kyrkans rum? Frågan aktualiserades under pandemin men måste fortsätta att bearbetas. Inte minst gäller detta beredelsen med avlösning och kommunion. Är en digitalt förmedlad avlösning reell eller ej? Artikelförfattaren, som är teol. kand. och prästkandidat för Växjö stift, diskuterar här olika argument för avlösningens giltighet i den digitala gudstjänsten

Inledning

I början av coronapandemin, mars-juni 2020, digitaliserade i olika utsträckning 84 procent av Svenska kyrkans församlingar sina gudstjänster och andakter, vilket är en enorm ökning jämfört med före mars 2020 då enbart 12 procent av församlingarna hade egen erfarenhet av detta.[1] Denna digitalisering skedde i en kriskontext så det är inte konstigt att det pragmatiska tänkandet att finna praktiska lösningar för gudstjänstlivet var det som fick vägleda församlingarna. Samtidigt uppgav 70 procent av församlingarna år 2021 att de efter pandemin ville fortsätta erbjuda digitala gudstjänster och/eller andakter så som de gjorde under pandemin, och 65 procent menade att de ville vidareutveckla digitaliseringen.[2]

Om digitaliseringen av gudstjänster ska ske mer institutionaliserat krävs däremot en teologisk reflektion kring vad det får för konsekvenser, eftersom kyrkan inte bara jobbar med en världslig verklighet där det gäller att så effektivt som möjligt nå ut till människor utan också med en gudomlig verklighet, där det som görs är på riktigt och inverkar på om människor efter döden blir räddade eller dömda av Gud. Det är därför nu, med lite distans till den kris som rådde, som jag menar att det finns ett gyllene tillfälle att göra den teologiska reflektionen.