Domedagsskrolla

»Domedagsskrolla» är ett av orden på Språkrådets nyordslista för 2021. Det förvånar inte. Apokalypsen med eller utan prägling av den kristna tron har alltid fascinerat. Utopier tenderar att bli dystopier. Så som det blev med Huxleys Brave New World, Orwells 1984 och Djurfarmen, Bradburys Fahrenheit 451 och Boyes Kallocain. Medan Collins Hungerspelen enbart skildrar ett framtidscenario som är en dystopi, som inte börjar i en utopisk vision av ett jordiskt lyckorike, så utgår de förra från drömmen om paradiset, om lyckans land, ett Shangri la, där all smärta, lidande och kamp är utrotade. Ett gudsrike på jorden, men utan Gud, och som just därför förvandlas från paradis till helvete.

Det apokalyptiska är ett starkt tema i många av de senaste årens filmer: Deep Impact, Matrix, The Apocalypse för att nämna några få. Och Don’t Look Up som nyligen hade premiär, en satir över det amerikanska samhället, underhållningen, konspirationsteorierna, Trump, sociala medier.

Domedagsskrolla har ett par syskonord: dödsskrollande och doomskrollande.

Orden står för sökandet efter de negativa nyheterna, undergångsteman, hoten mot tillvaron. Så blir de ett uttryck för den underström av existentiell ångest som präglar vår samtid. Utan Gud är människan utlämnad åt sig själv. Hon blir sitt eget största undergångshot och sin egen undergångsprofet. Allt som kan gå fel, kan också gå fel – och kommer att gå fel. Preppers kallas de som förbereder sig för världens undergång. Frågan är inte om utan när.

Därför är det utmärkt att domedagsskrolla finns med på nyordslistan. Ordet säger mycket om att vi lever i det förlorade hoppets tid. De feta rubrikerna dominerar: Klimatkris, pandemi, fake news, ökande motsättningar ...

Vart tog förtröstan vägen? Vilan i tillit till Guds försyn? Om kyrkan börjar tiga om Jesus Kristus, om hoppet i hans uppståndelse, om frälsningen och försoningen i honom, då sviker hon i grunden mänskligheten. Därför oroar inte bara sekulariseringen i samhället utan kyrkans egen inre sekularisering. Det finns en värld därute som ropar efter Gud. Kyrkan ska inte mildra oron genom falsk tröst. Utan hon ska vittna om att Jesus Kristus segrat i evigheters evighet, hon kan med Paulus vara »viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre» (Rom 8:38–39).