Ora et labora – bed och arbeta – Benedikt av Nursias motto för benediktinorden från femhundratalet är en levnadsregel för människans relation både till Gud och till skapelsen. Bönen omfamnar det vardagliga arbetet så att det helgas – så att det blir hållbart för hela vår livsmiljö.

Så som det är i skapelseberättelsen. Där ger Gud människan hennes ansvar och uppgift. Hon ställs i en relation med Skaparen och det skapade. Människan står inte över naturen utan är en del av den, ty av jord har hon kommit, men av Guds ande har hon väckts till mänskligt liv. Hon blir gudsavbilden som uppenbarar Gud: »ty ur storheten och skönheten av det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken» (Vish. 13:5).

Människan lever i tre fundamentala relationer: med Gud, med sin nästa och med det skapade. Sonen, som en i den heliga Treenigheten, föddes in i världen, blev en del av det skapade och förenade så sitt liv med världens liv och sitt öde med skapelsen fram till sin död på korset. Genom inkarnationen berör Kristusmysteriet därför vårt ansvar både för medmänniskan och för skapelsen – för en för oss hållbar värld, hållbar natur, ett hållbart klimat. Naturen är storslagen, vilket vi förundrades över på Midsommardagen, men inte besjälad. Den är Guds skapade underverk som vi ska förvalta, vårda och värna.

Någras överutnyttjande av skapelsens resurser leder till sist till att allt reduceras för alla – inget blir över för någon

I encyklikan Laudato si (2015) uppmanar påven Franciskus kyrkan till en skapelsefasta där vi, liksom under kyrkoårets fasteperioder, får avstå något av vårt för att dela med oss till dem som lider brist. Han ser i samhällets »snabbifiering» en starkt negativ påverkan på skapelsen. Inte bara naturen lider av människans konsumtionsbegär, utan hon blir själv sin egen förgörare. Det accelererande tempot av ökad produktion av varor och tjänster främjar sällan det gemensamma goda. Tvärtom, de som redan har ett överflöd får mer på bekostnad av dem som inget har. Den ökande individualismen och den enskildes intressen trumfar det gemensamma. Som Garret Hardin, ekolog och filosof, visade i essän The Tragedy of the Commons (Science 1968), att någras överutnyttjande av skapelsens resurser leder till sist till att allt reduceras för alla – inget blir över för någon.

Enligt påven förutsätter det gemensamma goda en samhällsfred som ger världen lokalt och globalt en stabilitet och trygghet grundad i vars och ens ansvar för sin nästa och skapelsen. Vad vi tagit emot av gångna generationer ska vi lämna vidare till kommande generationer. Vår generations ansvar är att lämna en beboelig planet efter oss. Inför de allt snabbare tekniska framstegen måste frågorna ställas: banar de väg för en bättre värld? För en förhöjd livskvalité? Om inte det gemensamma goda gynnas är det inte framsteg. Människans enorma innovationsförmåga riskerar att hota henne själv, så att hon förlorar sig själv, sin mänsklighet: vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? (Matt. 16:26, Bibel 1917).

Svenska kyrkans dokument Färdplan för klimatet 2020-2030, lyfter fram tre premisser för att vara en kyrka med en hållbar klimatpåverkan: hon ska sträva efter att vara klimatneutral, påverka samhället till en värderingsförändring och arbeta för att stärka medvetenheten om klimaträttvisa. Tillsammans med påvens encyklika formar färdplanen en »klimatholistisk förståelse», där miljön och klimatet ses utifrån vårt förhållande till medmänniskan och till Gud.

Men det brådskar. Rapporter från exempelvis Kairos Future är alarmerande. Allt fler ser inte hoppfullt på framtiden, allt fler tycks förlora livsmodet och ser sina liv som menings- och innehållslösa, allt fler uppfattar tillvaron som mer kaotisk och oordnad. Ständiga och oförutsägbara förändringar skapar osäkerhet. När även det mest givna som identitet och kön omprövas och ifrågasätts blir hon vilsen och rotlös.

Naturen lär överleva utan människan men människan överlever inte utan naturen

Vad som är genuin och hållbar hållbarhet måste ses i människans hela sammanhang och beröra hennes vardags- och arbetsliv, relationer och familjefrågor, skogs- och naturvård likaväl som urbana miljöer. Svenska kyrkans färdplan, påvens encyklika liksom rapporterna från Kairos Future vidgar perspektivet till en större helhet. Ibland används det diffusa uttrycket »andlig hållbarhet» som ändå kan ha en poäng, att människan inte får reduceras till bara kropp, till en transportör av virus och anaeroba bakterier som en naturvetare uttryckte det.

Eller för att säga det på ett annat sätt: Naturen lär överleva utan människan men människan överlever inte utan naturen. Hur vi förvaltar skapelsen, hur vi påverkar miljön, klimatet, haven, skogarna handlar om människans grundläggande livsvillkor.

Kyrkan behöver inte ha den främsta tekniska kunskapen, vara den bästa samhällsaktören eller veta mest om kloka miljöval. Kyrkans uppdrag är ett annat, att ha den teologiska insikten om människans inre kompass, om hennes ursprung och mål. Utan detta blir hon alltmer självcentrerad och girig. Då ställs jaget framför viet, det egna framför det gemensamma.

Kyrkans uppdrag är ett annat, att ha den teologiska insikten om människans inre kompass, om hennes ursprung och mål

Vi behöver erinra oss vår ställning i skapelsen, enkelt uttryckt i 3 Mos. 25:23: »Jord får inte säljas för all framtid, ty landet är mitt och ni är gäster och främlingar hos mig» – människan är Gäst hos verkligheten som Pär Lagerkvist formulerade det.

Frågan blir: Är jorden vårt hem eller är det vårt förråd och vår lagerlokal? Kanske har de senaste två seklernas teknologiska vinningar gått så fort att vi inte hunnit med i ansvarstagande och reflektera över våra värderingar? Klimatförändringarna är ett globalt problem med miljömässiga-, sociala-, ekonomiska- och politiska konsekvenser, vilka vi ser i det lokala. Inte minst Svenska kyrkan med sina församlingar kan bidra till att närsamhället bibehålls och utvecklas. Det handlar inte bara om mat- eller resvanor, frågor som blivit brännbara, skambelagda och moraliserande utan situationen är mer komplex än så därför att hela skapelsen – med dagens klimat, miljö- och krigshot – är en sammanvävd helhet. Genuin hållbarhet är likaväl lokal med exempelvis småskalig produktion av mat och energi som global med internationella överenskommelser.

Ora et labora, Benedikts motto påminner om att bästa resultat nås när vardagligt arbete förenas med bön, när insikten om vårt ursprung och mål förenas med ansvaret i nuet. Annars tillskansar sig människan Guds plats som skapare och hon tillber sig själv och mänskligt herravälde. Men som kyrka ska vi tillbedja och lovsjunga Gud, den Allsmäktige Skaparen, i ord och handling – ty handling och bön må bli ett (Sv.Ps. 292).