Teologiska och etiska tankar om skapelsen
I denna andra del av sin artikel om teologiska tankar om människan i skapelsen reflekterar författaren ytterligare över människans plats i skapelsen, att hon liksom hela skapelsen själv är skapad. Men hennes plats är samtidigt en annan än den övriga skapelsens. Människan ska känna sig hemma på jorden med sin ställning i universum och i evolutionshistorien. Hennes uppgift är att vårda det gemensamma huset. En sådan skapelseteologi kan bidra till att människan helas i sin alienation från Gud, sig själv och naturen. Den kan hela den splittring som vår kultur är präglad av. Författaren är tysk-svensk jesuit och romersk-katolsk präst, kyrkoherde i Sankta Eugenia församling i Stockholm.
Fortsättning från föregående nummer.
3. Natur och kultur
Människan har fått i uppdrag att bruka och ta hand om jorden. Kultivering ingår alltså i den uppgift som skaparen har gett henne. Det väcker frågan om hur den mänskliga kultiveringen förhåller sig till det naturligt givna, frågan om det som människan gör av och med det hon har anförtrotts, kort sagt, frågan om natur och kultur.
Natur och kultur står i ett polärt spänningsförhållande och får inte uppfattas som motsatser
I samband med nutidens växande miljömedvetande, men också tidigare (Rousseau), har man romantiserat naturen. Naturen är god, kulturen och samhället onda. Naturen är det »oskyldiga», urtillståndet, kulturen det »skyldiga», det fallna. Frågan om natur och kultur rör sig i spänningsfältet mellan romantisering och mekanisering av naturen. I det första fallet är etiken till för att enbart bevara i stället för att utveckla, i det andra fallet enbart för att bruka.
Natur och kultur står i ett polärt spänningsförhållande och får inte uppfattas som motsatser. Natur är ett skiftande begrepp och betecknar enligt grekiskt tänkande det som människan inte själv har gjort och som redan finns, oberoende av henne. Det latinska ordet natura härstammar från nasci, att bli född, de grekiska phýsis från phýo, att växa. Natur kan således beskrivas som både det givna och det framvuxna. Men begreppets innebörd har skiftat mycket beroende på dess tillämpning: det kan uppfattas metafysiskt (människan), biologiskt (de naturliga förutsättningarna), rationellt (förnuftsnatur). Motbegrepp är förnuft, historia, frihet, nåd, uppenbarelse, ande och framför allt kultur.
Ordet natur används teoretiskt när man vill undersöka och förklara naturhändelser, när man åberopar det naturenliga, det naturliga som mått för praktiskt handlande. Genom begreppet natur formuleras ett normativt anspråk. Att åberopa naturen som etiskt argument har en lång tradition i naturrätten. Också sociobiologin tar till sig den stoiska grundsatsen secundum naturam vivere – »att leva i enlighet med naturen» för att legitimera etiska normer.
