För många som arbetat med en församlingsinstruktion är avsnittet om mission det svåraste att redogöra för. Hur bedrivs mission i vår församling? Ofta finns en frestelse att förlägga missionen till diakonin, till att stötta mission i utlandet, till SKUT-församlingar eller liknande. I något fall kanske man kan finna en verksamhet som helt kan definieras som mission, men risken finns att mission mest blir en punkt att checka av och att missionstänkandet inte genomsyrar all församlingsverksamhet.
Öppnar vi vår bibel ser vi att Jesus sänder ut apostlar (av grek. apostello – jag sänder) för att göra alla folk till lärjungar, döpa och lära dem alla de bud Jesus givit. Den apostoliska formen av kyrka tycks vara just ett uttryck för det stora uppdraget att göra alla människor till lärjungar. Formen som kom att växa fram var sådan att den skulle möjliggöra detta kyrkans uppdrag. Det hänger nära ihop med tanken att kyrkan inte bara har en mission, den är en mission.
Det var många saker som från början såg omöjliga ut: elva apostlar utan formell utbildning, med blygsamma ekonomiska omständigheter, utan tillgång till masskommunikationsmedel bortom retoriken. Ändå är det dessa elva apostlars uppdrag vi 2000 år senare fortsätter som en del av en enda allmännelig och apostolisk kyrka, något som även Svenska kyrkans teologiska grunddokument tydliggör. Våra yttre förutsättningar för att fullgöra kyrkans missionsbudskap är naturligtvis bättre i dag än för apostlarna. Vad gäller ekonomiska förutsättningar finns det närmast ingen gräns. Men hur ser det egentligen ut?
I Svenska kyrkan är själva organisationsstrukturen ett problem. Mitt i formuleringarna om att vilja göra rätt, och förvalta kyrkans arv på ett transparent och hållbart sätt, finns ibland en viss ängslighet. Elna Lindahl, före detta kamrer i ett pastorat i Lunds stift, skriver om den ängslighet som följer av en stor administration. Ängsligheten medför att vi fastnar i detaljer i stället för att se hela bilden. Vi ser mer på faror och tar höjd för dem än bryter ny mark och når ut med vårt huvudärende, att vinna människor för Jesus Kristus.
Det här problemet är dock inte oöverstigligt. I motsats till apostlarna behöver vi i Sverige inte frukta för våra liv när vi förkunnar att Jesus är Herre. Vi har dessutom ett stort nyväckt intresse för kyrkans grund, Jesus. Vi får bygga vidare på en tvåtusenårig tradition av kyrklig och teologisk erfarenhet, där Kyrkan, ledd av Guds helige Ande, förmedlat tro i de mest skiftande situationer.
Missionssituationen i Sverige har, som vi alla vet, förändrats under de senaste decennierna. För trettio år sedan var kyrkan på de flesta platser i Sverige en självklar del av samhället. Prästen var, om än ibland en udda figur, välkänd och självklar. Nästan alla svenskar hade något slags relation till kyrkan, och kyrkan hade självklara band till skola, sjukvård, försvaret och andra samhällsbärande funktioner. Kyrkan var på många håll en integrerad del i hembygdslivet. Också den som själv betraktade sig som icke-kyrklig kunde sluta upp och till och med glädjas åt skolavslutningar i kyrkan, tacksägelsedagens skördeauktion, kyrkans midsommarfirande, adventsgudsjänster och andra högtider.
Kyrkans utmaning var då mer att förändra fördomar om kristen tro och medvetandegöra sin egen självupptagenhet. I dag är stora delar av Sveriges befolkning i det närmaste ovetande om kyrkan, både om kyrkans ursprungliga mission och om kristen tro. Många har ingen kontakt alls och är obekanta med frågeställningar om Guds plan, om frälsning och evigt liv. En präst är för många lika udda eller exotisk som vilken annan religiös företrädare som helst. Ur ett missionsperspektiv innebär denna situation både svårigheter och nya möjligheter.
Det märkliga är att vi, trots att formella hinder saknas, tenderar att inte fästa blicken på det stora uppdraget, missionsuppdraget, utan snarare på hindren, verkliga eller inte. Vi kommer inte undan att Svenska kyrkan likt många andra stora organisationer är tungrodd och byråkratisk: Blott svenska organisationer en svensk administration har. Men på lokalplanet, där de flesta prästerna i Svenska kyrkan verkar, finns – eller bör finnas – utrymme att lägga tid på det centrala missionsuppdraget.
Man kan göra långtgående förändringar, så att man både följer lagar och regler och anpassar den lokala församlingen för just detta stora missionsuppdrag. Det kanske kräver en viss hantverksskicklighet att få sakerna ur händerna, och vi kommer inte inom en överskådlig framtid att kunna ändra de övergripande organisatoriska förutsättningarna. Men varje församling och församlingsledning kan öva sig i att urskilja vad som är rätt att göra i den missionssituation som de själva verkar i. Svenska kyrkan är trovärdig endast om missionsuppdraget blir tydliggjort, endast om hennes Herres missionsbefallning präglar grundhållningen, inte bara på pappret utan i hennes liv och i önskan att nå ut till alla.
Är det något vi i kyrkan behöver nu, så är det urskiljningsförmåga. Vi kan inte i särskilt hög grad påverka de ideologier som styr Svenska kyrkans kyrkomöte, om alls, men vi kan påverka vad vi gör på lokalplanet, i församlingsarbetet. Därför är det viktigt att den lokala församlingen är en missionsformad kyrka. Hur gör vi för att på vår lokala ort föra vidare budskapet om att Jesus är Herre, människans enda hopp? Detta perspektiv kan leda oss till att stänga vissa verksamheter i församlingen men kanske öppna andra.
Hos de församlingar som redan nu aktivt jobbar missionerande märks några saker, som också känns igen i missionshistorien ända sedan den tidiga kyrkan.
För det första gäller det att rusta lekfolket och låta dem vara kyrkans missionärer. Kyrkan växer när någon på sin arbetsplats eller i vänkretsen säger: »Kom med och se!»
För det andra är inte mission att i första hand redogöra för hela kyrkans dogmatik, utan att som medmänniska dela med sig av sin egen erfarenhet av den uppståndne Kristus. Fördjupad undervisning i viktiga dogmatiska frågor kan komma senare. Däremot behöver människor vara frimodiga med att berätta om sin kristna tro. Trevliga kyrkträffar är bra, för de leder till gemenskap, men att berätta om Jesus är bättre, för det leder till frälsning.
För det tredje behöver de som »kommer med och ser» mötas av något som leder till omvändelse och fördjupad tro.
Svenska kyrkan har stora möjligheter med de kyrkorum och gudstjänster som redan finns. Församlingar där daglig bön och söndaglig mässa är något självklart, där själavården finns i funktion och där det erbjuds möjligheter till samtal och undervisning i tro, är grunden för mission.
Det är en utmaning att använda sin tid till att göra rätt saker. Den iver aposteln Paulus beskriver, att vare sig han lever eller dör, är fri eller sitter i fängelse, så vittnar han om Jesus (Fil. 1), är ett ideal att orientera sig efter: Vare sig det går bra eller dåligt i något kyrkoval, vare sig vi blir hatade eller älskade av människor, vare sig vi får kyrkoantikvarisk ersättning eller inte, så är kyrkans uppdrag och väsen att vittna om Jesus Kristus – för alla. Vår bön och vårt arbete i de församlingar vi finns i, behöver ha sitt fokus i att vittna om Jesus och att föra människor in i en näringsgivande kristen gemenskap, i vilken vi stöder varandra och tar emot »evighetens läkemedel» genom den heliga eukaristins mysterium.
