Biskopar i Svenska kyrkan har numera rätt till en studietermin efter att ha innehaft sitt ämbete i sex år. En anledning som nämnts är att de behöver möjlighet till förkovran eftersom de ger ut så mycket. Vi önskar att denna möjlighet till ökad kunskap gör dem till bättre biskopar. Säkert finns fler positiva följder än ökad kunskap, som att de får distans till vardagsarbetet och nytändning i uppgiften.

En bidragande orsak till att biskopar får denna möjlighet torde vara att de förväntas sitta på sin tjänst arbetslivet ut, alltså fram till sin pension. Möjligheten till nytändning genom att byta tjänst tas i praktiken bort för den som vigts till biskop. Därför är det positivt att biskoparna ges möjlighet till en studietermin.

Men varför är det bara biskopar som har denna möjlighet? Det skulle vara välgörande för Svenska kyrkan om en viss studietid kunde erbjudas åtminstone alla dem som vigts till ett ämbete, alltså även diakoner och präster. Anledningen är densamma som för biskoparna. Präster och diakoner ger ut mycket, och har inte alltid tillräcklig tid för påfyllning.

Skulle detta dessutom ske i stiftets regi, alltså att studietiden delvis finansieras av stiften, och att studiernas innehåll bestäms i samråd mellan biskop och ämbetsbärare, skulle den episkopala linjen stärkas avsevärt i Svenska kyrkan. Biskopen skulle få en strukturell möjlighet att vägleda och stötta sina präster och diakoner.

Vinsterna för församlingslivet skulle kunna bli stora. Efter ett antal år upptäcker kanske präster och diakoner var de egna kunskapsluckorna finns. De har också under årens lopp lärt känna människorna i sitt sammanhang. Förhoppningsvis förstår de vilka glädjeämnen och vilken nöd som rör sig bland folket, och de har kommit att hålla av sin församling. Om prästen eller diakonen får möjlighet att under en begränsad tid förkovra sig i just det han eller hon brinner för och församlingen behöver, så skulle församlingslivet må väl.

Många församlingar i Svenska kyrkan kämpar med vakanser och sjukskrivningar. Konsekvensen har blivit att det numera tillhör vardagen att plocka in vikarier för att klara perioder med frånvarande personal. Att tillsätta en vikarie under en viss tid skulle för de flesta kyrkoråd inte vara något större bekymmer. Kanske skulle en struktur med planerade studieledigheter rentav bidra till hälsosam arbetsmiljö och mindre oönskad frånvaro, inte bara för att ge en anställd ett avbrott i arbetet, utan genom den teologiska förkovring som den enskilde skulle få, och i förlängningen även församlingen. De flesta ämbetsbärare drivs av personligt engagemang för teologi och diakoni. De skulle leva upp om de fick möjligheten till fördjupade studier. 

Ytterligare en aspekt, som SPT får återkomma till, är hur församlingarna ska få präster och diakoner att stanna kvar på sina tjänster. En enkel pastoral tes är att prästens och diakonens långsiktighet och trohet är bra för församlingslivet. Det är slitsamt för en församling med ständiga tjänstebyten, som i många fall dessutom innebär skiftningar i teologisk profil. På sina håll byts exempelvis kyrkoherde var tredje år, med följd att den pastorala linjen svänger både hit och dit. En sådan ruljangs är inte till församlingens bästa.

C. S. Lewis ord i inledningen till boken Om bön – brev till en vän är värda att stanna inför: »Således mynnar … hela min liturgiska inställning ut i en bön om kontinuitet och enhetlighet. Jag kan nöja mig med nästan vilket slags gudstjänstordning som helst, bara man håller fast vid den. Men om mönstret förrycks just när jag börjat känna mig hemma med det, då kan jag aldrig göra några framsteg i min andakt.» 

Lewis ord handlar visserligen inte om präster men har ändå samband med dem. Om prästerna ständigt byts ut är risken att församlingen aldrig får någon konsekvent linje i gudstjänstlivet. Men om församlingen formats i en någorlunda klassisk gudstjänst och gör framsteg i sin andakt, då ökar chansen att en ny präst i stället kan bäras av församlingslivet. Varje präst måste inte komma med sin egen, mer eller mindre privata, vision för församlingslivet. Ges präster och diakoner rätt att få en studietid efter sex år, som för biskoparna, då uppfattas sannolikt en förväntan på långsiktighet. De får en morot att förbli trogna sin församling under en längre period. Skulle dessutom efter de första sex åren en viss studietid regelbundet återkomma, skulle detta med trohet i tjänsten ytterligare stärkas.

Här är ett förslag som SPT önskar att beslutande personer och organ, såsom våra biskopar, domkapitel, stiftsstyrelser och kyrkoråd, tar upp till en seriös diskussion och ser vikten av att genomdriva:

  • den präst eller diakon som funnits i sex år på sin tjänst har rätt att få ledigt tre månader för studier,
  • därefter har varje präst eller diakon rätt att vartannat år vara ledig för studier under en kortare tid, exempelvis en månad,
  • studiernas innehåll bestäms i samråd mellan biskop och den aktuella ämbetsbäraren (det kan exempelvis vara avsatt tid i kloster, för universitetskurser, för besök i internationellt vänstift eller för egen forskning),
  • stiftet står för 50 procent av lönen under denna tid och församlingen/pastoratet för 50 procent.