En vapenvägrares bekännelser
Jag är ett fredens barn, brukar jag skryta med. Hela vår generation var uppväxta i den eviga fredens tecken. Krig och konflikter hörde till det förgångna. »I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut».
Jag tog studenten 1966. Omedelbart efter var det dags att göra värnplikten. Det blev tre månader på I 11 i Växjö. Vår grupp, som mest bestod av blivande läkare och präster, var synnerligen omotiverad men vi ifrågasatte inte saken som sådan. Vi hade ju mönstrat och militärtjänst var ju sådant man måste göra.
På hösten började jag läsa i Lund. Värnpliktsverket hade den humana inställningen att studenterna skulle först få sin civila utbildning färdig. Därefter skulle de göra den militära. Jag var ämnad att bli fältpräst med furirs grad och med tio månader till i militär utbildning.
