Tro på det sakramentala kyrkolivet

SPT tror på varje pastoral strategi där man utgår från att Kyrkan är Kristi kropp. Kyrkan är, verkligt och konkret, Jesus Kristus. Kyrkans tjänare gör Herren närvarande genom att be, fira mässa, läsa Bibeln, själva vara aktivt närvarande i människors vardag och ha kontinuitet i sin närvaro. Det innebär i praktiken att ett pastoralteam av präst, musiker och diakon tillsammans med ett Gudsfolk lever ett kyrkoliv med människorna på en viss plats.

Kyrkans Tidnings ledarskribent Fanny Willman har under våren skrivit om situationen i ett av Sveriges storpastorat (Om en kyrka står tom, finns den då?). Hennes exempel visar ett samhälle där det under hela sommaren endast erbjuds en enda gudstjänst att delta i. Om någon sedan är villig att resa till ett antal andra platser kan det bli ytterligare några gudstjänster!

Vem tror att man kan förvänta sig ett levande kyrkoliv på det sättet? Situationen är liknande på många håll där man över tid firar sporadiska gudstjänster här och där i det stora pastorala området. Willman kallar det »pliktskyldiga punktinsatser» av kyrkans personal. Hennes förslag är att i stället satsa på en enda plats, där skapa förutsättningar för kyrkoliv och uppmuntra församlingsmedlemmarna att resa dit.

Oavsett hur problemet ska lösas är det fråga om en enorm kris. Och den finns som sagt på många platser. Handlar då krisen om misstro på det sakramentala livets kraft och välsignelse? Handlar den om vanlig mänsklig lättja hos pastoralteamen? Eller har man gett upp: »Det funkar ju inte, det kommer ju ändå ingen när vi ringer i klockorna…»?

SPT vill uppmärksamma den klassiska grunden, att det finns kraft i att uthålligt och kontinuerligt satsa på Kyrkans sakramentala liv. Anden skapar tro och bevarar tron genom Ordet och sakramenten. Detta är inget som vi med tidens gång växer bort ifrån.

Uppmuntrande skriver biskop Bo Giertz till oss: »Vi behöver leva ett innerligare nattvardsliv, vi behöver göra större allvar av vårt dop, vi behöver modigt dra ut de sociala konsekvenserna av Kristi kropp. I samma mån som vi lever i Kyrkan och av Kyrkan, i samma mån kommer också den bibliska kyrkotanken att klarna för oss i hela sitt djup och sin överväldigande rikedom» (Kristi kyrka, s. 35).

I sitt herdabrev från 1949 hälsar Giertz oss med dessa ännu aktuella ord: »Vi frestas att skjuta alltsammans ifrån oss. … Jag ber eder alla att arbeta vidare, uthålligt och troget. … Det väsentliga är att vi inte tappar bort de kraftkällor och den tröst, som Gud ger åt varje liten lem i sin Kyrka» (Herdabrev till Göteborgs stift, s. 169–170).

SPT vill uppmuntra sina läsare till ett uthålligt sakramentalt gudstjänstliv, också i de fall det företagsekonomiskt och enligt samtidens »innestrategier» betraktas som dårskap. Tron handlar om livsgemenskap med Kristus. Och till förutsättningarna för den livsgemenskapen hör ett kyrkoliv. För att dras in i livsgemenskapen med Jesus behöver vi Anden, och Andens verktyg, alltså Ordet, sakramenten och människor som Anden kan använda.

Om du som läser detta har möjlighet att påverka, så satsa på ett långsiktigt och kontinuerligt kyrkoliv inom ett rimligt stort upptagningsområde. Det går inte att säga exakt hur stort sammanhang som är lagom för att på ett rimligt sätt vara kyrka. Är en församlings övre gräns 10 000 invånare? Eller 5000? Frågeställningen måste hur som helst utgå från hur många människor som det är rimligt för ett pastoralteam att personligt knyta an till.

Det finns en välsignelse i att hålla fast vid det sakramentala livet och den gemensamma bönen. Sporadiska, pliktskyldiga gudstjänster här och där är inte ett godtagbart pastoralt arbete, även om det skulle kunna tyckas så i stora enheter.

Vi vill ge ett exempel från tidig medeltid som visar på kraften i bön och gudstjänst. Och att den kraften kan vara större än strategier vi kan tänka ut med hjälp av vår förnuftsförmåga.

Cassiodorus var en kristen romersk statsman och munk, som levde på 500-talet. Han hade ett massivt, imponerande program. Han ville överföra den antika bildningen till sin tids begynnande medeltid. Barbarstormar hade förstört de bildningscentra som funnits. Nu skulle Cassiodorus bygga upp. Han hade ett otroligt ambitiöst projekt. Han ville influera kulturen och hela samhället. Ingen kan tvivla på hur taktiskt rätt, förnuftigt och smart det var.

Men så finns en historisk ironi. En paradox. Det var inte Cassidorus strategiska taktik med dess goda förnuft och välsorterade bibliotek som kom att bestämma framtiden i Europa. Det gjorde i stället en helt annan sorts munkar med benediktinska, galliska och keltiska hard-core kloster. Det var »världsfrånvända» munkar, som bara skulle be. Det var asketiska typer som fastade och gick upp mitt i natten för sin bön. De levde i gästfria gemenskaper som brydde sig om de mest sjuka och utstötta. Det var dessa som fick historisk betydelse, som formade sitt samhälle, ledde människor och kulturer till Jesus.

Cassiodorus program dog snabbt ut, överlevde inte ens en generation. De som drog sig undan världen för att be formade sin samtid och hela sin eftervärld. Kyrkovetaren Alf Härdelin skriver att »historien gång på gång vederlägger den modernistiska tesen om bönens och den asketiska munkrörelsens mörka ’kulturfientlighet’ och i stället ger en egenartad verifikation åt Jesu ord om att allt ska tillfalla den som först söker Guds rike» (Munkarnas och mystikernas medeltid, s. 306).

Vi kan bara i en begränsad utsträckning fundera ut kyrkliga framgångsrecept för vår samtid, vårt samhälle och vår kultur. Vårt förnuft är alldeles för begränsat för att helt förstå hur tron knyter an till människor i vår tid. Vi kan inte tänka ut vad som får dem att ana Guds storhet.

Lärdomen från kyrkohistorien är välsignelsen i att tro på det sakramentala kyrkolivet. Att våga »dra sig undan» till samhällen, byar och stadsdelar och där ägna sig åt bön, bibelläsning, mässfirande, gästfrihet och vård av samhällets svagaste och mest föraktade. Det tycker vi borde vara stiftens och kyrkokansliets pastorala strategi. SPT tror att det nu, precis som tidigare, är vad som »funkar».