Det kristna hoppet är något fundamentalt annorlunda än en tumme upp eller ett ryggdunk. Det är något fundamentalt annorlunda än positivt tänkande och gemensamma goda energier. Det är också något fundamentalt annorlunda än att envist vägra se tillvarons svårigheter och orubbligt mena att det alltid är som mörkast innan gryningen, eller att det blir bättre och bättre dag för dag. Alla sådana uppmuntringar är goda och vällovliga, men det kristna hoppet är något annat. Vårt hopp är grundat i påskens evangelium om Jesu uppståndelse, alltså en historisk fakticitet. Vi famlar inte förhoppningsfullt mot framtiden, utan förkunnar en framtid och ett hopp eftersom Kristus redan har vunnit det åt oss. Det är ytterst en oändligt dyrbar gåva att ta emot.
I SPT 8/2025 lyfte ledaren upp den ångest och oro som finns i världen och som kyrkan delar med alla människor och hela skapelsen. Kyrkan formulerar söndag efter söndag den ångesten i Kristusropet Kyrie Eleison. Kyrkan samlar världens oro till en bön och ger den riktningen mot Kristus, eftersom hon känner löftena och vet vem som är frälsaren. »Genom att vi hjälper varandra att rikta ögonen mot honom som själv smakade på ångesten kan söndring och vilsenhet övertrumfas av längtan».
Nyhetsflödet firar aldrig påsk. Däremot fortsätter strömmen av ångest, oro och konflikter. I kyrkans liv och förkunnelse behöver samtidens frågor finnas. De kan vara vår utgångspunkt, men de är aldrig vårt ärende. Det finns i dag en stor risk att predikan alltför ofta krymps till ett igenkännande av livets kamp och att motkraften mest består i att vi behöver varandra. Inget av detta är fel, men det är inte allt som kyrkan har att säga. Det är något mer djupgående vi är kallade att förkunna. En kyrka som just firat påsk och alltid lever i ljuset av påskdagen behöver alltid ställa sig frågan hur detta får, eller än tydligare bör, märkas i kyrkans liv och förkunnelse att det är just påsken som är vårt ärende.
Det kristna hoppet sträcker sig framåt, men det är en livshållning redan här och nu
Vari består detta hopp? Det innebär en frälsning som innesluter hela skapelsen. Denna värld är skapad god och behöver inte kasseras utan kommer att återställas, vilket sker genom Kristus. Det skedde genom hans död och uppståndelse. Tron ser Jesu återkomst och den slutliga återställelsen som trädgårdsmästaren ser den blomstrande rabatten när han tittar ner i fröpåsen. Han sår inte i chansning eller mot bättre vetande, utan för att han vet vad fröpåsen innehåller. Kyrkan bär hoppet om uppståndelsen och återställelsen eftersom hon vet vem Kristus är och vad han har gjort. Påsken är tecknet på att hans ord är sanna. Det kristna hoppet sträcker sig framåt, men det är en livshållning redan här och nu.
Vårt hopp är också en kraft till handling. I detta hopp innesluts också förvissningen om att det som ska blomma förbereds genom sådd och rensning av trädgårdsmästaren. I detta finns en vila. Denna vila motsäger inte kraften till handling, utan vilan och kraften verkar ömsesidigt i samma hoppets riktning.
Det är dessutom så att när vi fallerar i det vi själva eftersträvar, så finns genom Jesu verk alltid förlåtelsens möjlighet. Luther talar om ett saligt byte, våra fel, vår synd byts i syndaförlåtelsen mot rättfärdighet. Resultatet är, med Luthers egna ord, »eine fröhliche Wirtschaft», ett fröjdefullt gästabud. Allt möjliggjort genom påskens händelser. Vi lever i förlåtelse, kraft och hopp, i jublande glädje.
När kyrkan efterfrågas gäller det emellertid inte sällan i nöd och kris. Det kan vara när katastrofer inträffar, när samhällets sociala nätverk inte räcker till. Kyrkan kan möta den nöden, men bara så länge hon själv vet varför. Sorgen på en kyrklig begravning kan vara lika stor som på en borgerlig, men den är ändå annorlunda. När Lasaros dog kunde Jesus både gråta med Maria, samtala om evigheten med Marta och ge nytt liv till Lasaros. I Jesu närhet blir sorgen därför aldrig hopplös. Det är påskens stora skillnad och det är kyrkans ärende. Det är detta hopp som människan döps in i och alltså äger genom sitt dop. Inte som en uppfattning som hon själv kan komma fram till om hon vill, utan som en gåva som hon förvaltar genom att vara döpt (Rom. 6:4–5).
I en tid av oro behöver påskens glädje få prägla församlingslivet ännu mer på alla nivåer. Från barngrupper till sorge- eller leva-vidaregrupper. Det behöver få genomlysa det svenskkyrkliga gudstjänstlivet ännu mer. Det behöver också få prägla de ärenden som finns på de olika beslutande nivåerna inom vår och andra kyrkor.