Filosofi i kristendomens gränstrakter

Simone Weil (1909–1943) är en lika fascinerade som uppfordrande tänkare, dock inte alltid lättbegriplig, som aldrig lämnar den intresserade oberörd och som
inspirera både kristna och icke-kristna till eftertanke, både teoretiskt och moraliskt. Hon var nära bekant med grekisk filosofi och orientalisk religion men även med kristen tro, särskilt i dess nytestamentliga och mystika form. Hennes närhet till Jesus är så påtaglig att hennes sätt att se honom borde få följder för varje troende kristen.

Det är därför glädjande att vi fått denna antologi som innehåller åtta föredrag som hölls vid ett seminarium om den franska författarinnan vid Newmaninstitutet i Uppsala 2022. Därtill en artikel som bokens redaktör kompletterat med.

Tyvärr är språket en smula ansträngt vare sig det nu beror på det franska sättet att uttrycka sig, vilket är troligt, eller på valhänthet i översättningen. Men den som bemödar sig om att läsa boken får stort och förhoppningsvis personligt utbyte. Man får hoppas att många tar chansen att på så sätt fördjupa sin tro i samtal med en stor själ.

Simone Weil var som sagt väl insatt i den grekiska filosofin, särskilt den sokratiska, kyniska och stoiska. Hon uppskattade, som Pascal David visar i sitt bidrag, att dessa såg filosofins mål som ett visst levnadssätt. Själv försökte nämligen Weil alltid att leva som hon lärde.

En central tanke hos Weil är att människans nakenhet i den mest extrema fattigdomen öppnar för en högre nivå av verkligheten. Om det skriver Nathalie Calmès-Cardoso. Det handlar om den övergivenhet som reducerat människan till blott och bart kroppslighet. Men detta nakna liv öppnar en springa mot en högre nivå. Det gäller i högsta grad den som avkläder sig allt som hör ihop med det kollektiva. Det rör sig då om en lydnad inför något högre. Weil hänvisar gärna till den helige Franciskus. Hos honom var det inte bara en nakenhet i Kristi efterföljd utan även ett accepterande av vad denna nakenhet förde med sig. Efterföljelse är att lämna något bakom sig men också att lyda och ta efter.

Emmanuel Gabellieri, som behandlar begreppen tyngd och nåd hos Weil, konstaterar att Weils metamystik inte bara är en metafysik om nåden. Den öppnar också genom korsets erfarenhet och begreppet kenosis för en återfödelsemystik och därmed en förlösning av gudomligt liv.

Kim Solin uppehåller sig vid Wittgensteinlärjungen Rush Rhees svårigheter att
franska tänkaren, i synnerhet hennes syn på det nära förhållandet mellan
matematik och religion. Denne ansåg att hon blandade ihop filosofiska
religiösa meditationer. Solin hävdar dock att Rhees eget tänkande med eftertryck
sammanblandningar av vidskepelse och religion.

Kokou Mawué-Yram Laba anlägger ett afrikanskt och samtidigt kvinnligt perspektiv på Weil. Mot viljan att dominera ställer denna en radikal ödmjukhet och en grundläggande sårbarhet. Weil vände sig då till utomeuropeiska kulturer innan de drabbades av förtyck, för att lära sig av dem. Det måste finnas ett tomrum hos människan genom vilket hon kan ta emot det gudomliga handlandet. Den kvinnliga mottagligheten innebär att ta avstånd från styrka och ta emot den andre på ett finkänsligt sätt genom att behålla en distans.

Pierre Gillouard diskuterar förhållandet mellan Gud och det onda i Weils tidiga
skrifter. Hos henne blir gudstron ett resultat av den moraliska handlingen, inte
filosofen Kant en deduktion av det rena förnuftet. Gud är inte en transcendent Gud utan någon man måste nå och bejaka genom att i den moraliska handlingen överskrida det partikulära hos sig själv. Dygden kommer inte från Gud men Gud från dygden. Det är en tanke hon senare kom att överge. Gud är inte ett verktyg som vi tar fram i hopp om att bli förskonade från det onda.

Ghislain Waterlofs artikel heter »Skapelse, skönhet och Gudsnärvaro». Världens
för Weil en väg mot att samtycka till dess nödvändighet. Samtidigt har den en
att utgöra den enda förmedlingen mellan Gud och oss. Ett konstverk är däremot skapat av en människa som kommer att stå mellan sitt verk och vad det vill uttrycka. Ju mera personligt ett konstverk är, desto större blir avståndet mellan personen och det gudomliga. Bara inkarnationen av Kristus och hans olika manifestationer i andra religioner överskrider den uppenbarelse som världens
omedelbarhet.

Redaktören själv ägnar sig åt Weils lovtal till glädjen. Glädje och smärta är hos Simone Weil inte två oförenliga värden. Båda är förankrade i det transcendent-immanent goda. Genom glädjen tränger världens skönhet in i vår själ. Genom smärtan tränger den in i vår kropp, säger hon. Glädjen är en naturlig gåva, som följer människans längtan efter skönhet. Men den är även en övernaturlig gåva som förmedlar en verklighet bortom den mänskliga. I sin rena form övervinner glädjen lidandet tack vare sin skönhet.

Boken innehåller också en essä om Weils bildbegrepp av Mary Elisabeth Trini.