Försoningen är ett mysterium, något som vår tanke endast delvis kan fatta. Vi vet att Kristus gjorde alla världens synder till sina, att han bar dem i sin kropp upp på korset, att han led för dem och tog på sig alla de onda konsekvenserna av det som vi människor brutit. Vi har sett att det var därför han måste dö. I hans person möttes det som icke går att förena: Gud och ondskan. Men det mötet, som ledde till hans offerdöd, ledde samtidigt till att synden sonades och skulden upphävdes.
Ingen av oss kan i detalj förklara hur detta kunde ske. Men Nya Testamentet säger åter och åter – med olika bilder – att det var detta som skedde på Golgata. Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull.
Kristi död kan därför kallas ett offer. Offren i Gamla Testamentet var – enligt Hebreerbrevet – en skugga av det som skulle komma. De gav en ständigt ny påminnelse om synden och visade hur allvarligt det är att bryta Guds bud. Den som förbrutit sig och egentligen enligt lagen skulle dö, ställde sig under Guds dom och erkände sin skuld genom att frambära ett offer till lösen för sitt liv. Dessa offer är samtidigt en förebild till Kristus. Han kan ibland jämföras med offret, som frambars till försoning för folkets synder. Han kan också jämföras med översteprästen, som fick frambära detta offer på folkets vägnar.
Vad som skedde i försoningen kan tolkas också med bilden av Medlaren. Kristus, som på en gång är Gud och människa och som har tagit på sig vår synd, gör det möjligt för oss att komma till Gud. Genom honom kan vi nalkas Gud. Den Guds kärlek, som är outhärdlig för den oförsonade synden, bränner oss nu icke längre utan kan upplevas av oss som värmen från en Faders hjärta.
Bo Giertz
(Trons ABC. Verbum 1971)