Franciskus (d. 2025)

När detta skrivs har det gått en dag sedan beskedet om att påven Franciskus (Jorge Mario Bergoglio., f.1936) stilla lämnat detta jordeliv, Annandag påsk.

Omedelbart spreds detta ut över vår värld och mängder av kondoleanser förmedlades i både kyrkliga och sekulära sammanhang, från nära och fjärran. Nyheten fick även utrymme i svenska nyhetssändningar, såsom på SVT och i SR, och det på ett närmast överraskande positivt sätt, både när det gällde beskrivningen av personen och den påvliga verksamhetsinriktningen.

Flera inom den romersk-katolska kyrkan i vårt land förmedlade texter om händelsen, såsom Caritas generalsekreterare Maria Nyman Willems: »Så meningsfullt att han gick bort under påsken, efter att just ha firat Kristi passion och uppståndelse: det djupaste budskapet om hopp, som han höll fast vid och delade med sig av under hela sitt liv och som han profetiskt förkroppsligade under sitt påvedöme.»

Anders Arborelius, som nu i kardinalskollegiet skall välja en ny påve, betonade följande: »Jesu kärlek till den sårade, illa tilltygade mänskligheten och hans gränslösa medlidande lyste alltid fram i Franciskus möten med människor», och vidare: »När han satt hopsjunken i bön kunde han se ganska bister ut, men så snart han mötte människor utstrålade han godhet och inlevelse».

Statsminister Ulf Kristersson lät meddela att påven kommer att bli ihågkommen för sin ödmjukhet och kamp mot fattigdom och sociala orättvisor, att han var »en orubblig försvarare av varje människas värdighet».

Franciskus har ofta beskrivits som en reformpåve, vilket lett till såväl glädje som oro i de romersk-katolska leden. Han var enkel och informell och drog sig inte för politiska kommentarer. Omsorg om de fattiga och fredens sak lyste igenom i mycket av det som sades. I början av sin ämbetsperiod nämnde han att kyrkan i alltför mycket hade sysslat med detaljregleringar, men att Kyrkans tjänare framför allt borde framstå som barmhärtighetens tjänare, de som helar människors sår, som finns nära och ger värme. Kyrkan liknades vid »ett fältsjukhus efter ett fältslag. Man frågar inte en allvarligt sårad om halten av kolesterol och blodsocker! Man lägger om hans sår. Sedan får vi tala om det andra.»

Kroppsligt försvagad besökte och välsignade han under påskfirandet både fängslade och de som på ett sjukhus tagit hand om honom då han endast en kort tid dessförinnan vårdats där. Bakom fanns den tro som formulerades i avslutningen av den sista predikan han höll, på påskdagen: »I Herrens påskmysterium kämpade död och liv i en överväldigande kamp, men Herren lever nu för evigt. Han fyller oss med vissheten om att även vi är kallade att ta del av livet som inte känner något slut, när vapendrabbningar och dödens muller inte längre hörs. Låt oss anförtro oss åt honom, för han ensam kan göra allting nytt (jfr Upp. 21:5)! Glad påsk till alla!»

Vi ber nu att den romersk-katolska kyrkan skall få en ny biskop av Rom, en ny påve, som på en tydlig biblisk grund både kan bli ett föredöme och en andlig ledare för världens kristenhet.

KOL