Gemensamt odla en spiritualitet

Författaren, som är teol. dr och f.d. stiftsadjunkt i Växjö stift, skriver om Sodalitium Sancti Sigfridi (SSS) där han är medlem. Han tar sin utgångspunkt i en reflektion som gäller flera av denna sorts gemenskaper: behovet av ordning i det andliga livet. Avslutningsvis diskuteras också behovet av specifika spiritualiteter och skillnader mellan stiften.

Tidigt i kyrkans historia uppträdde behovet av att hitta livsordningar som befrämjar det andliga livets växt. Mönster av dygder har utformats, med målet att genom ett sant liv kunna helhjärtat söka Gud i Kristus – askes. Medlen är Ordet, sakramenten och bönen. De som ursprungligen var eremiter sökte sig samman i klostergemenskaper med gemensamma levnadsmönster. Basilios den store utformade en »liten» regel för alla kristna och en »stor» för dem som avgivit klosterlöften.

Ett antal av reformationer av detta ordensväsen ledde fram till ett stort antal klosterordnar, i dag av ganska varierande utseende och med varierande uppgifter. Ett Dictionary (2001) registrerade ungefär 1200 katolska och episkopala unika ordnar. Människor som utanför klostren delade den spiritualitet man odlade där knöts samman i vad som ibland kallas »tertiärer», tredje ordnar.

Ett antal gemenskaper i Svenska kyrkan som tillkom under 1900-talet hämtade sin inspiration från den anglikanska Oxfordrörelsens gemenskaper, fr.a. från Cowleyfäderna och Community of Resurrection (Mirfield), för att inte nämna de många kvinnliga klostren. De liknade tertiärer genom att vara gemenskaper där enskilda genom löften knöt sig samman i gemenskaper, aktivt verkande för en kyrklig förnyelse och odlande en tydlig nådemedelsspiritualitet.