Särskrivningar kan vara luriga. Och lustiga. Vem vill utsättas för en läkare med grund kompetens? Alla vill vi möta den som har en gedigen grundkompetens. Och alla yrkesutövare vill ha grundkompetens. Så också präster, diakoner och varje kyrklig medarbetare. En organist som inte gjort sina skalövningar kommer att plågas av sin grunda kompetens. En präst vars utbildning bara gett en grund kompetens i ämnen som dogmoch kyrkohistoria, i exegetik och homiletik, i liturgi och ecklesiologi kommer att sakna den trygghet som grundkompetensen ger.
På Tate Gallery i London finns en avdelning ägnad åt William Turners (1775–1851) målningar. Om man vandrar genom galleriet i omvänd kronologisk ordning, från hans sista målningar där konturerna av ett fartyg eller lokomotiv är upplösta i rök och dimma till de tidigaste näst intill fotografiska återgivningarna av miljön, inser man att de senare målningarnas upplösning av det exakta, av linjer och färger förutsätter grundkunskaper och en förmåga att först återge en oförvanskad bild av motivet. Att känna måleriets elementa och baskunskaper var en förutsättning för att Turner senare skulle kunna förmedla, vad ångan, dimman och de vaga konturerna väcker i betraktaren.
Samma resa från det mer exakta, från baskunskapens återgivande, till den kreativa förnyelsen märks hos många av de största konstnärerna och musikerna. Om man jämför Picassos eller van Goghs tidiga verk, Mahlers eller Sjostakovitjs första symfonier med deras sista, så ser man att deras kreativa utveckling bottnade i en integrerad grundkompetens.
Så är det också med teologin. Om inte den elementära teologin, om inte dogmatiken med såväl heresier som ortodoxa läror är integrerade i teologen, i prästen, fungerar det inte i predikan, undervisning och bibelförklaringar. Inte sällan kan det bli så illa att teologihistoriens centrala motiv ses som föråldrade. Kristi offerdöd, försoningsskeendet, människan som Guds avbild och syndare, kristologin, treenigheten... dessa teologiska fundament riskerar att hamna i bakvattnet av moderna trendteologier. Så är exempelvis examensarbetena om kyrkofäderna, sakramentsteologin eller pastorala modeller för församlingsutveckling få till antalet jämfört med ämnen som queerteologi.
För att kunna reflektera över samhällsskeenden och trender med ideologiska förtecken behöver blivande präster teologisk grundkompetens.
Men för att kunna reflektera över samhällsskeenden och trender med ideologiska förtecken behöver blivande präster teologisk grundkompetens. Annars lär tillfällighetsideologier dominera över den teologi som är grundad i kyrkans katolicitet.
Därför oroar bristerna i vilka kunskaper som krävs för att bli antagen som prästkandidat. Visserligen finns en given studieplan, men ändå krävs inte att man läst vare sig kyrko- eller dogmhistoria. I alltför stor utsträckning är det den enskilde prästkandidatens prioriteringar som avgör studieinnehållet eller – som Helge Antonsson visade i sin artikel i SPT (11/2022) – den ansvarige lärarens preferenser.
Som präst behöver man ha den grundläggande teologin och dogmhistorien integrerad i sig för att pedagogiskt kunna göra den begriplig och tillämpad i nuet. De teologiska skalövningarna måste ha satt sig, det teologiska musikörat måste kunna känna igen vilka dissonanser eller harmonier som bryter ned eller förnyar.
Det oroar att trendteologierna tenderar att bli normerande teologi medan den katolska och apostoliska normalteologin blir styvmoderligt behandlad eller betraktad som obegriplig, otidsenlig och antikverad. Då går fundamenta förlorad, då brister det i skalövningarna.
Trendteologier har alltid funnits i kyrkan. Under det senaste seklet har de kommit och gått, varit präglade av skiftande ideologier som marxism, existentialism, nationalsocialism, genusfrågor eller evangelikal högerpopulism. Ibland har de tillfört något. Oftare har de varit avarter som fokuserat mer på det perifera än på det centrala i kristen tro. Men som med nästan all modernitet har de snabbt förpassats till teologins arkivhyllor.
All teologi måste självklart leva i sin samtid men utan att vara dess spegel.
All teologi måste självklart leva i sin samtid men utan att vara dess spegel. Däremot ska den vara det salt som svider när människan går vilse, när skapelsen missbrukas, människovärdet förnekas eller gudlösheten får fäste. Den ska vittna om en verklighet större än rationalismens immanenta tillvaro som stänger dörren för det gudomliga mysteriet. Här måste den teologi som blivande präster ska grundas i vara klar och frimodig.
Flera blivande eller nyligen vigda präster har anonymt omvittnat för SPT en sorts detronisering av Jesus Kristus under utbildningstiden på SKUI. Kanske beror det på vilka lärare som undervisar eller så är det ett teologiskt klimat av genans över kyrkans Herre. I ett religiöst pluralistiskt samhälle kan det vara frestande att tala mindre om Kristus, Guds Son, världens frälsare, än om Gud i mer allmänna ordalag. Men synkretismen har aldrig varit stark i de kulturer där flera religioner i sekler levt sida vid sida, medan tendensen finns i det av enhetskultur präglade svenska samhället.
Svenska kyrkan behöver grundkompetenta medarbetare, inte sådana med grund kompetens orsakad av undermåliga pastoralkurser. Den pastorala praktiken måste vara en reell praktik, gärna integrerad i hela teologutbildningen. Hur ska man annars kunna förverkliga den nyvalde ärkebiskopens idé: »att varje gång en präst är i en grupp eller har ett sammanträde eller vad som helst, ska man alltid ge tio minuter kristen undervisning. Inte ett kåseri om kyrkohistorien om vår kyrktupp utan tio minuter om Paulus, tio minuter om frälsningen, tio minuter om nåden» (SvD 8 juni).
Samma dag som ärkebiskopsvalet ägde rum fick de båda kandidaterna ett batteri frågor från Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Ogenerat talade båda om Jesus Kristus. På frågan om Kristus är den enda vägen till Gud svarade Johan Dalman: »Jag kan ingen annan, känner ingen annan väg! Och det finns inget annat sätt för mig än att tala om Jesus och predika Jesus än att leva med Jesus själv.»
Martin Modéus, svarade liknande: »Jag tror att Jesus är vägen till Gud. Vägen till Gud är Guds hemlighet men jag är helt övertygad om att det är Jesus som är vägen till Gud. Ja!»
Vågar vi se detta som ett tecken på en ny Jesusfrimodighet? En ny Jesusglädje? Att det försagda om Kyrkans Herre, Jesus Kristus, har nått vägs ände? Varje präst och medarbetare behöver ha denna urgamla, apostoliska bekännelse integrerad i sig – att Jesus Kristus är Herre och Frälsare, »Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud». Sådant är teologisk grundkompetens.