Gunnar Rosendal tillhör de legendariska prästerna i Svenska kyrkan. En god teolog med två doktorsavhandlingar, sakramentalt medveten och förnyande och framför allt en präst som i den lokala församlingen i Osby genomförde en pastoral förnyelse som med åren kommit att prägla Svenska kyrkan. Vad som då var radikalt liturgiskt bruk som söndaglig mässa, tideböner och liturgiska textilier är i dag självklarheter i vår kyrka. Redan som tonåring mötte denna artikels författare Staffan Ljungman, kyrkoherde em., fader Gunnar och tog djupa intryck.

Fjorton år tror jag visst att jag var då jag mötte honom första gången. Jag hade just blivit medlem i Helsingborgs KGF, och vi hade fått inbjudan att tillbringa en helg i Osby prästgård. När vi kom dit visade det sig att det var fullt av ungdomar från alla möjliga håll i prästgårdsflyglarna. Förhållandena var enklast möjliga, golvlogi och självhushåll, men vi hade inte anspråk på mer.

En sådan mässa hade jag aldrig upplevt. Det gick inte att missa ett enda ord i predikan, och nattvardsgången tog nästan aldrig slut

Det fanns inget särskilt program för helgen. Fader Gunnar träffades endast i kyrkan, och det var nästan program nog: Vesper. Completorium, Laudes och Högmässa. Tidebönerna var i S:t Petri kapell med ett trettiotal stolar och nästan lika många ståplatser. Söndagen var Första i Advent och den stora kyrkan var nästan fullsatt. Mässan började med en procession som fyllde hela mittgången: hemvärn, lottor scouter, alla med fanborg, ungdomar i röklin, präster och till sist fader Gunnar själv. En sådan mässa hade jag aldrig upplevt. Det gick inte att missa ett enda ord i predikan, och nattvardsgången tog nästan aldrig slut.

Denna artikel är för betalande prenumeranter

Betala för en webbprenumeration för att läsa den här och många fler artiklar.

Registrera dig Har du redan registrerat dig? Logga in