Boken Kristi kyrka av Bo Giertz är en svenskkyrklig klassiker. Det är inte svårt att förstå. Språkligt är stilnivån hög, och innehållet är guld. Författaren var drabbad av smittande entusiasm och glädje över Svenska kyrkan.
Giertz skrev boken år 1939 och lyckas förmedla sin överväldigande upptäckt: Svenska kyrkan är en del av Kristi kyrka. Vår Svenska kyrka är inte en egen ö utan en levande del av Kristi stora, historiska, världsvida och apostoliska kyrka.
Tio år senare blev Giertz biskop. I hans Herdabrev till Göteborgs stift utvecklar han samma tema. Svenska kyrkan bär i sig ett levande arv från fornkyrkan, medeltiden, reformationen och väckelsen.
Mycket förändrade sig under loppet av 1900-talet. Det är anmärkningsvärt hur biskop Giertz uttrycker sig ett halvt sekel efter boken Kristi kyrka. I ett brev som blev inledning till antologin En ny bok om kyrkan (1989) har han en annan ton än i sina tidigare böcker. Han skriver: »I dag lär väl ingen på allvar våga påstå att Svenska Kyrkan, sådan hon faktiskt är, kan kallas en apostolisk kyrka. Den bild av Kyrkan som vi såg växa fram och som betytt så mycket för oss – den som skildras i En bok om kyrkan [1942] – den stämmer inte på den kyrka vi har i dag.»
Stanna nu inför de orden. De uttrycker hjärtats nöd hos en av 1900-talets största och mest inflytelserika teologer. O, vad detta borde beröra hjärtat hos oss, som i dag vill arbeta och bygga upp församlingarna i Svenska kyrkan.
Giertz ser ljusningen i alla de lokala sammanhang där Kristuslivet levs och brinner. Det går att arbeta för ett apostoliskt liv på den plats där man bor och är verksam. Så måste man tro.
Samtidigt, det går inte att helt och hållet dra en skiljelinje mellan Kyrkan i sitt lokala sammanhang och de ordningar Svenska kyrkan nationellt beslutar och påbjuder. Giertz frågar, utan att riktigt kunna svara: »Var går gränsen?»
Ja, var går gränsen när det inte längre är möjligt att leva ett apostoliskt kyrkoliv i Svenska kyrkan? Frågeställningen är provocerande, men varför inte låta den vara det? Provokation är ett latinskt låneord, som betyder ropa fram, reta. Voco har med talet att göra. En god provokation lockar fram ett konstruktivt samtal. Och goda, konstruktiva samtal är livsnödvändiga i Kyrkans liv.
Svenska kyrkan är i vår tid inte mer apostolisk än vad den var i slutet av Giertz liv. Detta kan man säga utan att värdera eller döma, eftersom en värdering av läget beror på vad man tycker att Svenska kyrkan borde vara.
Alla anser inte att apostlarnas ord ska fälla avgörandet i aktuella frågor i Svenska kyrkans liv. Det krävs mod och integritet, eller dumdristighet, hos en präst för att offentligt stå upp för exempelvis det ofödda barnets rätt till liv, Guds mening med ett äktenskap mellan en man och en kvinna, Kristi kroppsliga uppståndelse eller Bibelns fortsatta auktoritet. Och det mod som krävs är inte för att samhället eller kristendomsförnekare skulle bli arga, utan på grund av rädslan att få sina kollegor, eller till och med sitt domkapitel och sin biskop mot sig!
Så Giertz frågeställning är viktig: Var går gränsen för när sammanhanget inte längre är möjligt att verka i? Frågan måste våga ställas också i vår tid. Det är inte så få som berörs av den. Att våga nämna en ömtålig nöd och obehaglig sanning, ibland kanske lite i hemlighet, kan i sig vara en möjlig start till ett fruktbärande samtal.
En viktig sak är att våga tala om känslan av utanförskap. Det finns litterära speglar. Ett exempel är den afrikanske författaren Chinua Achebes två berörande böcker, båda skrivna runt 1960. Böckerna heter i svensk översättning Allt går sönder och Inte längre hemma. Bara titlarna går att meditera över. De kan fungera som hjälp att förstå känslorna att vara döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan men inte längre känna igen sig i densamma.
Achebe skriver om kolonialism och nigeriansk kultur och om hur en människa kan bli gjord till främling i sitt eget sammanhang. Böckerna handlar om en människa med en given plats och status i sin kultur. Men genom kolonisationen blir platsen förändrad och försvinner, på ett kulturellt och andligt plan. Personens sammanhang görs om, nya saker blir viktiga, nya dygder ersätter de gamla.
I Achebes böcker förblir huvudpersonen dock densamme. Han står kvar, men allt annat förändras och går sönder. Det är en berörande bok om vad det gör med en människa att bli främling i sitt kulturella hem. Achebes böcker har sina likheter med Gunnar Rosendals Den ockuperade kyrkoprovinsen.
Många troende människor i Svenska kyrkan upplever att mycket, eller i vissa fall allt, har gått sönder. Kyrkan man tidigare firat sina gudstjänster i kanske inte ens blir upplåst på söndagarna. Och blir den det, kan det vara för en gudstjänst man inte helhjärtat vill fira och en sakramentsförvaltning man inte kan delta i. Man är inte längre hemma. Man önskar att församlingskyrkan skulle ge det Ord och de sakrament man behöver, men det är inte längre så.
Kvar står man och funderar på vad det är för fel. Är det på mig? SPT vill vara rösten som säger: »Om du vill bevara apostlarnas tro och känner dig hemlös i Svenska kyrkan, är det inte dig det är fel på, det är Svenska kyrkan som farit vilse.»
Nu är det tid för allvarlig bön. Kanske kommer vi att uppleva att Gud öppnar nya dörrar och överraskar på ett sätt vi inte kunnat ana i förväg?
