Detta bortom, detta om vilket vi ingenting kan veta och ändå vet. Därför att det är ett löfte givet av Guds egen Son. I denna artikel skriver författaren, docent och kyrkoherde em., intensivt om den kristna trons hopp. Varken livet, döden eller det eviga livet kan fångas i ord, men här väver författaren med många synonymer samman den hoppfulla trons och förväntningarnas många trådar i bibeln till en sammanhållen enhet. Och det görs på ett sätt och med en iver som sällan skådas i dag.
»Det är för djävligt att vi måste dö!» Jag svär inte, jag säger bara som det är.
Även om allt som finns i tiden är underkastat tidens pris, förgängelsen, såsom sanden rinner i timglaset, rinner tiden utan att synas, men synliggörs genom sin verkan i våra kroppar, så protesterar vi mot förgänglighetens slutdestination: döendet och döden. Förgängelsen och förmultnandet. Sönderfallet och återinträdandet i kretsloppet av våra kroppars grundämnen.
Orden rymmer inte bara en existentiell upplevelse; de uttrycker också en teologisk sanning. Syndens lön är döden, säger den heliga Skrift, som också talar om för oss att människan efter syndafallet, när hon ville bli som Gud utan Gud, lurad och förförd av den Gamle Ormen med de många förklädnaderna – han som kallas djävul och satan –, drivs ut ur paradiset för att hon »nu icke [må] räcka ut sin hand och taga jämväl av Livets träd och äta och så leva evinnerligen».[i]
Genom att bryta mot Guds bud och gå ur Guds vilja byter människa herre och blir slav under djävulen, och även om djävulen är Guds djävul, härskar han över människorna med synden och döden som tvångs- och terrorinstrument. Synden, döden och djävulen. »Det är för djävligt att vi måste dö!» Jag svär inte. Jag gör en teologisk utsaga.
Vän med döden? Aldrig! Vi gör det därför vi som människor är något mer i vår självreflexion i tiden: då, nu, framtid. Döden är inte alls naturlig. Den är för att använda nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers ord »den stora obsceniteten».
Vi måste alla dö – tous eller presque tous, nästan alla – som hovkaplanen rättade sig själv efter kungens mördande blick. Döden är en naturlig del av livet. »För personalen på rättsmedicin i Uppsala är döden något naturligt. Det är bara en spegelbild av livet. Utan död inget liv» säger rättsläkaren Tommie Olofsson och citerar den välkända svenska barnboksförfattarinnan Astrid Lindgren, som på gamla dar inledde sina telefonsamtal till sina systrar med att alltid säga »döden, döden, döden». Men för att avdramatisera det hela och bli vän med döden tillägger han: »Jag tror faktiskt att jag blivit vän med döden».[ii] Och ändå protesterar vi. Vän med döden? Aldrig! Vi gör det därför vi som människor är något mer i vår självreflexion i tiden: då, nu, framtid. Döden är inte alls naturlig. Den är för att använda nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers ord »den stora obsceniteten».
Ändå vet vi att vi måste dö. Vigelandsparken i Oslo med den magnifika livfrisgestaltningen i Livets brunn, som framställer människolivet från konception till disintegration, från tillblivelse och födelse till död och sönderfall, talar om vad vi redan vet.
Döden är en del av livets kretslopp, i vilket vi som kroppsliga varelser i tiden har del. Hjulet snurrar med oss. Livshjulet med sin resenär på de medeltida Upplandskyrkornas kalkmålningar: regnabo, regno, regnavi (jag skall härska, jag härskar, jag har härskat). Vi är inneslutna i rummets fängelse och fängslade i tidens hjul. Precis som den nakne kämpande mannen i Vigelands ring. Jag skall lämna plats. Världen skall vidare utan mig. Hjulet snurrar vidare.
En dalande dag, en flyktig stund
Är människan levnad i tiden,
Och släktena skifta som löv i lund,
När sommaren är förliden.
Så sjunka vi hän, så redes oss sist
En bortglömd grav efter striden.[iii]
Syndens lön
Är det allt som kan sägas? Allt inom oss reser sig i protest: jag är inte skapad för att dö, slockna, utplånas. Jag är en evighetsvarelse – allt det underbara men också svåra som jag mött, såsom det blev mitt, kan inte bara slockna ut, förklinga, tystna. Om energin är oförstörbar, då är ju det som var jag också oförstörbar. Eller? Är det bara det slutliga utslocknandet som versen i begravningsannonsen talar om:
Tyst slocknar en mänsklig hjärna
Efter år av glädje och strid
En blomma, en mänska, en stjärna
Har var sin bestämda tid.
Döden som syndens lön. Människan utdriven ur paradiset för att hon inte skall kunna sträcka sig efter frukten på Livets träd och leva för evigt. Döden som den store fienden. Det är sant.
det finns också den goda döden, döden som befriaren, liksom det finns det goda mörkret att omslutas av och sluta sina ögon i, den efterlängtade vilan
Men det finns också den goda döden, döden som befriaren, liksom det finns det goda mörkret att omslutas av och sluta sina ögon i, den efterlängtade vilan efter en lång tröttsam dag, befrielsen från värk och smärta, från förvirring, depression och förlorad värdighet och autonomi. Eller bara mättnaden. Eller att inte orka längre. Döden som befrielse och vila. Es ist genug! Eller med Arthur Rimbauds ord i Gunnar Ekelöfs översättning:
Sett nog. Samma hägring
syns i alla väderstreck.
Haft nog. Av städernas
larm på aftonen, i
solens sken och
annars.
Levt nog. Genom livets
skiften. Larm och
hägringar!
Uppbrott igen i en ny
Tillgivenhet, bland
nya ljud.[iv]
Vad är det för nya ljud som hörs? Vad är det för signaler människor hör eller tror sig höra? En ny tillgivenhet? Mot alla odds, kanske i ett slags trots, i alla fall ur en längtan föds ett hopp om »evigt liv» – som motsats till ett utslocknande, ett fall ned i intet. Litteraturen avlämnar sina vittnesbörd. Alltifrån dikt och drama till begravningsannonsernas ofta valhänta, rimmade verser. Vittnesbörden från dem som haft nära döden upplevelser efterfrågas av dem söker mer än dikter och drömmar. Den svenske diktaren Dan Andersson har gett ord åt mångas stumma undran och förundran:
Det är något bortom bergen bortom blommorna och sången,
Det är något bortom stjärnorna bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt.[v]
Det är något bortom, bakom. Något – men vad? Finns det något och kanske några på andra sidan som lockar och kallar? Rent av Någon?
Begravningsannonserna pekar åt olika håll
Dödsannonserna i en svensk tidning[vi] antyder konturerna av ett svar som dock är långtifrån entydigt. På mindre än tredjedel av dödsannonserna återfinns ett kors eller en kristen symbol. Ännu färre har bibelspråk eller psalmversar. Symbolerna varierar från allt mellan favoritfotbollslagets emblem till bilder av husdjur: katter, hundar. Här finns symboler som talar om den dödes ställning, intressen, preferenser i livet: släktvapen, yrkesemblem, Aesculapii stav, en konstnärspalett, en bok, segelbåtar, socialdemokratins törnlösa ros, Amnestys ljus med den omvirade taggtråden, Rädda Barnens logo. Blommor i mängd: rosor, linnéa, kungsängslilja, liljekonvalj, landskapsblommor som röjer något om den dödes ursprung och hembygd.
Verserna i begravningsannonserna pekar åt olika håll. Sorgen och saknaden är tydlig som man kan vänta. I många uttrycks respekt, tillgivenhet och tacksamhet mot den döde som man också kan vänta:
Det hjärta som klappat så varmt för de dina,
Ögon som vakat och strålat så ömt
Har stannat och slocknat till sorg för oss alla
Men vad du oss gjort skall aldrig bli glömt
Minnet av personen lever. »Du var så god, du var så glad, du lämnar bara vackra minnen kvar…» En människa ihågkommes inte alltid bara för sin person utan därför att hon också stod som en representant för något förgånget, var en förbindelselänk till det förflutna, en förmedlare och traditionsbärare, någon som förkroppsligade släktkontinuiteten eller en förgången, förlorad, saknad värld: »Så var du en länk till den värld som var, en epok sedan länge förliden.» Kanske en hel världs- och livsuppfattning med nu förlorade eller ringaktade värden och ideal. Andra verser betonar livsgärningen: »Du styrde och ställde och ville oss väl», »Ett verksamt liv har slocknat ut», »En flitig hand har domnat». Inte sällan vittnar versarna om en tyst tragedi: en människa som genom ålder och sjukdom förändrats till oigenkännlighet: »minns mig som jag en gång var då allting sjöng en livets sång, minns de tankar jag då tänkte, minns den kärlek jag er skänkte».
Eller vittnar de om en lång och svår sjukdomsperiod, »ett tyst och tåligt buret lidande», eller en smärtsam väg mot döden, »den enda tröst vi i sorgen ser det är att vår käre ej lider mer» – ofta en yngre människa och en uppmaning att ge en gåva till Cancerfonden. Andra talar om en kärlek som inte slits av döden, om en återförening, oftast mellan makar: »Far har räckt ut handen, mor har fattat den och på andra stranden mötas de igen.» Återseendet återstår.
Hoppet om ett evigt liv finns där, inte bara ett liv i andras hågkomst och minne, ofta oartikulerat och vagt, ofta uttryckt i allmänna, inte sällan panteistiska termer:
Minnet lever; det kan ej jordas,
Det kan ej gömmas bland stoft och grus.
Nej, det skall leva i fågelsången
I blomsterdoften och i vindens sus.
De sörjande får uppmaningen av den döde som talar i en dikt: »Gråt ej vid min grav, jag finns ej där». Det är i de efterlevandes upplevelse av naturen »solens spegelblänk i havet, vindens lek över sädesfälten, höstens stilla regn, i vintergatans stjärnehär» som den döde finns, i gryningens möter hans röst i fågelkvitter. I upplevelsen av det starkaste, det vackraste, det mest påtagliga och sinnliga i naturen finns den döde kvar inte bara som ett minne hos de efterlevande, utan i många fall artikulerad också som egen tillvaro på något mer eller minde vagt sätt. Det är inte längre de sörjande som talar utan den döde själv överbringar ett tröstande budskap:
När jag dör är jag alls inte borta
Fast min kropp blir till aska, mina kära,
ty med allting som susar och sjunger
ska jag komma tillbaka igen,
genom fåglars kvitter i träden,
genom flingornas dans på er ruta,
ska jag ge er en hälsning var dag.
Och när björkarna spricker om våren
Och ni känner en varmare vind.
Ska ni ana min själs odödlighet
När jag dunlätt kysser er kind.
Och då vet, jag är inte borta.
Nej, mer nära än ni kan förstå.
Genom allting som susar och sjunger
Skall min hälsning med kärlek er nå.[vii]
Det finns en närvaro
I andra texter vänds talsituationen, och de efterlevande och sörjande riktar sig med ett tilltal till den döde. Det finns en närvaro, men den är långtifrån given och undflyende, kanske existerar den bara i minnet: »Du är alltid hos oss. Du är alltid här och nu. Du är alltid som solen men fjärran.» Och nedanför versen står det ensamma »Varför» – inte kanske i första hand som en fråga varför människan måste dö, men varför just den man riktar sig till. Varför just du som inte var mer än knappt femtio år. Det finns en förväntan att livet skall bli längre. Att döden, hur oundviklig den än är och må vara, ändå kommit för tidigt. »Varför?»
Det finns en fortvaro på något vagt sätt. Själens odödlighet. En panteistiskt uppfattad närvaro. Men det är inte hoppet om evigt liv i kristen mening. I en dödsannons i en kristen dagstidning[viii] syns skillnaden tydligt: i begravningsannonsen möter ett uppståndelsekors. I det svarta korset finns en vit silhuett som framställer den Uppståndne med utbredda armar, en välkomnande famn, en segrande Kristus som påminner om de romanska triumfkrucifixen, men här också med en tydlig släktskap med den danske bildhuggaren Thorvaldsens Jesusbild. Och texten? »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.»[ix] Det är så självklart vem som talar att det inte som i en annan annons i en sekulär tidning vid samma citat stod: Jesus eller Jesus sade. För att undvika missförstånd. För att tala om vem som gör detta anspråk och ger detta löfte. Det som en gång var känt och självklart, även om det inte var trott, är det inte längre.
Det är inte självklart att det som i begravningsannonsernas claire obscure finns en fortvaro och tillvaro för den döde
Även i en annan mening är den kristna trons kvalificering av en vag förhoppning om ett evigt liv genom själens odödlighet till ett uppståndelsehopp inte något självklart eller ens efterlängtat. I den kristna trons eskatologi, läran om de yttersta tingen, ingår bestämda trosföreställningar som inte tröstar dem som inte delar dem, men som kan skapa fruktan om de är sanna. När Hamlet ställer frågan om att fortsätta leva eller inte leva, att genom suicidium fly från ett liv av outhärdliga kalamiteter, lockas han av möjligheten att sova, att utplånas »to die, – to sleep, – no more; and by a sleep to say we end the heart-ache and the thousand natural shocks that flesh is heir to – ´tis a consummation devoutly to be wished». Men så går – för att låna den svenska Shakespeareöversättaren Hagbergs ord – »beslutsamhetens friska färg i eftertankens kranka blekhet över». Varför? »To die, – to sleep, – perchance to dream: – ay, there´s the rub; for in that sleep of death what dreams may come…» Det är inte självklart att det som i begravningsannonsernas claire obscure finns en fortvaro och tillvaro för den döde, en närvaro som för de efterlevande yttrar sig som en sommarvind, en krusning på en vattenyta eller stilla snöfall. Vad finns i landet på andra sidan? Kanske »the dread of something after death, – the undiscover´d country from whose bourn no traveller returns…».[x] Något skrämmande. Dreadful.
Ingen reinkarnation
Att efter döden få evigt liv, behöver inte med nödvändighet vara något eftersträvansvärt. Det kan i stället visa sig vara något fasansfullt, om människosjälens existens enbart är en oändlig förlängning av livet så som människan under livet kände det. Allt det som var så svårt att stå ut med och bära och som Hamlet övervägde att lämna genom att ge sig kvittens med en tum stål, kanske följde med honom in tillståndet efter döden. Det som är inneslutet i hoppet om evigt liv, utan att det alltid är utsagt, är ett hopp om en förvandlig till något bättre, livet när det var som skönast, bäst, rikast, utan plåga, pina eller smärta, förtryck, orättvisor, allt det som Hamlet låter passera för sin inre syn och oändligt mycket mer därtill.
Hoppet om det eviga livet är därför samtidigt ett rop på förvandling. Antingen efter döden eller i ett nytt liv, en möjlighet att leva om jordelivet i en ny inkarnation, och efter den, en ny i en oändlig rad. Någon gång skall det väl bli bättre. Men det vet inte den enskilda människan, ty hon kan inte jämföra, eftersom det inte finns något medvetande om förbindelsen mellan de olika inkarnationerna. Det saknas personens kontinuitet. Reinkarnationsläran är den eviga återkomsten utan förändring och förvandling. Reinkarnationen är inte knutet till personen, individen, ansiktet.
Ingen reinkarnation, inte själens odödlighet, men köttets uppståndelse, dvs. en uppståndelse av det som konstituerar det mänskliga, det personligt identitetsskapande, »mitt jag» – det är den kristna tron enligt trosbekännelsen. Leva, dö och efter döden en rening, en »skärseld», eller ett mellantillstånd med försmak av en salighet och osalighet som skall permanentas efter de dödas uppståndelse och den yttersta domen i en evig himmel eller ett evigt helvete. Det är vad den kristna tron talar om.
Här finns förvandlingen, den som uppstår skall med den uppståndne Kristus som mönster och prototyp få en uppståndelsekropp, själen skall förenas med en förvandlad och förhärligad kropp, som inte längre är slav under synden, döden, djävulen, en kropp som icke är underkastad död och förgängelse i en tillvaro där allt det som var enligt Skaparens intention räddas, bevaras och lyser förvandlat och förhärligat. Changed and yet the same som den anglikanske artonhundratalsbiskopen och Cambridgeexegeten B. F. Westcott säger om den uppståndne Kristus.[xi]
Här kanske finns tröst den för kristtrogne, ett hopp för den som i sitt liv i kyrkans gemenskap satt sin tro och lit till Jesus Kristus. Men för den som inte tror, därför att han eller hon avvisat den kristna tron eller aldrig hört evangeliet om syndernas förlåtelse och löftet om evigt liv, framstår det som bekänts i den kristna tron som något motbjudande och skrämmande, en förfärande möjlighet, om det nu vore sant – en köttets uppståndelse till dom och evig fördömelse i ett evigt helvete. Och för den som informerat sig om helvetets beskaffenhet i Dantes Infernoskildring eller Tundals vision,[xii] framstår den dubbla utgången som en kosmisk sadists våta dröm, som får alla jordiska Stalag och Gulag att förblekna. Evigt liv, nej tack. Köttets uppståndelse, nej tack. En ateistisk materialism med ett totalt utslocknande i dödsögonblicket är här ett evangelium. Ja tack! Hellre det.
Abels blod och alla deras som är med honom ropar!
Ändå lämnar detta hjärtat kallt och otillfredsställt eller kanske hett och besviket. Inte för den egna fortlevnadens och salighetens skull, men att de svagastes, de mest illagjordas och förtrampades rop aldrig blev hört, tystnade för evigt. Att ingen tog sig an deras sak. Abels blod och alla deras som är med honom ropar! Hoppet om evigt liv är inte bara ett hopp om en fortvaro efter döden, inte bara ropet efter ett bevarande och en förvandling av det finaste som jordelivet gav. Det är också ropet de profundis efter rätt, rättfärdighet och rättvisa. Det är ett rop efter yttersta domen.
»Vi måste alla sådana vi äro träda fram inför Kristi domstol för att vi skall få igen vårt jordelivs gärningar vare sig vi handlat gott eller ont».[xiii] Lagen om sådd och skörd gäller: »Vad en människa sår, det skall hon ock uppskära».[xiv] Den kristna trosbekännelsen bekänner att den Gud som skapat allting också är den som uppenbarat sitt namn, som är Fader och sitt väsen som är kärlek, i Sonen, det eviga gudomliga Ordet, som är av samma väsen som Fadern. Jesus Kristus, Sonen, Ordet som blivit människa i inkarnationens mysterium, är den som skall återkomma i makt och härlighet, åtföljd av himmelens härskaror, inte i stallets ringhet och korsets förnedring, och han skall döma varje människa efter hennes gärningar och hennes tro. Det skall inte dömas efter en bok. Det är han som är inbegreppet av den Andre, medmänniskan, han som tar var enskilds parti som skall döma. Han som är sann Gud. Han som är den förkroppsligade lagen.
Fortsättning i nästa nummer.
Folke T Olofsson
Folke T Olofsson
Folke T Olofsson
[i] Genesis 3:22.
[ii] »Hans arbete ger röst åt de döda» artikel av Mattias Sjöberg i UppsalaTidningen, nr 45, 6–12 november 2009, årgång 5.
[iii] Svensk psalm 624:1, Norsk salmebok 830:1. Text: Johannes Johnson 1906.
[iv] Anonym dikt i dödsannons för Monica Holm f. 31 juli 1940, d. 18 september 2009, Svenska Dagbladet 2009-09-26. Dikten är hämtad från Artur Rimbauds diktsamling Les Illuminations, och är översatt till svenska av Gunnar Ekelöf.
[v] Dan Andersson, »Omkring tiggarn från Luossa» ur Svarta ballader, 1917.
[vi] Citaten från begravningsannonserna är en liten antologi från läsningen under hösten 2009 av Svenska Dagbladet, en »borgerlig» rikstidning.
[vii] Inger Ringström Wickberg i dödsannonsen för Gerhard Norlinger, f. 2 november 1924 d. 1 oktober 2009, Svenska Dagbladet 2009-10-10
[viii] Världen Idag.
[ix] Johannes evangelium 11:25.
[x] Hela sammanhanget är hämtat från Willam Shakespeare, Hamlet, Act III, Scene 1.
[xi] Folke Olofsson, Christus Redemptor et Consummator – A Study in the Theology of B. F. Westcott, Uppsala 1979, pp. 225–244.
[xii] Tundals vision, Oversatt og med ett etterord av Jan W. Dietrichson. Inledande essay av Cathinka Hambro, i serien Verdens Hellige Skrifter, Bokklubben 2009.
[xiii] Andra Korinthierbrevet. 5:10.
[xiv] Galaterbrevet 6:7.
