Detta bortom, detta om vilket vi ingenting kan veta och ändå vet. Därför att det är ett löfte givet av Guds egen Son. I denna artikel skriver författaren, docent och kyrkoherde em., intensivt om den kristna trons hopp. Varken livet, döden eller det eviga livet kan fångas i ord, men här väver författaren med många synonymer samman den hoppfulla trons och förväntningarnas många trådar i bibeln till en sammanhållen enhet. Och det görs på ett sätt och med en iver som sällan skådas i dag.
»Det är för djävligt att vi måste dö!» Jag svär inte, jag säger bara som det är.
Även om allt som finns i tiden är underkastat tidens pris, förgängelsen, såsom sanden rinner i timglaset, rinner tiden utan att synas, men synliggörs genom sin verkan i våra kroppar, så protesterar vi mot förgänglighetens slutdestination: döendet och döden. Förgängelsen och förmultnandet. Sönderfallet och återinträdandet i kretsloppet av våra kroppars grundämnen.
Orden rymmer inte bara en existentiell upplevelse; de uttrycker också en teologisk sanning. Syndens lön är döden, säger den heliga Skrift, som också talar om för oss att människan efter syndafallet, när hon ville bli som Gud utan Gud, lurad och förförd av den Gamle Ormen med de många förklädnaderna – han som kallas djävul och satan –, drivs ut ur paradiset för att hon »nu icke [må] räcka ut sin hand och taga jämväl av Livets träd och äta och så leva evinnerligen».[i]
Genom att bryta mot Guds bud och gå ur Guds vilja byter människa herre och blir slav under djävulen, och även om djävulen är Guds djävul, härskar han över människorna med synden och döden som tvångs- och terrorinstrument. Synden, döden och djävulen. »Det är för djävligt att vi måste dö!» Jag svär inte. Jag gör en teologisk utsaga.
Vän med döden? Aldrig! Vi gör det därför vi som människor är något mer i vår självreflexion i tiden: då, nu, framtid. Döden är inte alls naturlig. Den är för att använda nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers ord »den stora obsceniteten».
Vi måste alla dö – tous eller presque tous, nästan alla – som hovkaplanen rättade sig själv efter kungens mördande blick. Döden är en naturlig del av livet. »För personalen på rättsmedicin i Uppsala är döden något naturligt. Det är bara en spegelbild av livet. Utan död inget liv» säger rättsläkaren Tommie Olofsson och citerar den välkända svenska barnboksförfattarinnan Astrid Lindgren, som på gamla dar inledde sina telefonsamtal till sina systrar med att alltid säga »döden, döden, döden». Men för att avdramatisera det hela och bli vän med döden tillägger han: »Jag tror faktiskt att jag blivit vän med döden».[ii] Och ändå protesterar vi. Vän med döden? Aldrig! Vi gör det därför vi som människor är något mer i vår självreflexion i tiden: då, nu, framtid. Döden är inte alls naturlig. Den är för att använda nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers ord »den stora obsceniteten».
