Fortsättning från föregående nummer.
Den gudomliga kärlekens rätsida är allts tillrättavridning och fulländning. Den gudomliga kärlekens avigsida är domen och dess konsekvenser. De är två sidor av samma gärning.
Domen – den gudomliga kärlekens rätsida
Den som bara ser anklagelse och dom som något ur en bok, en lag som skall följas, ett straff som skall utmätas och avtjänas för att en gudomlig abstrakt rättviseprincip skall följas, en kränkt gudomlig ära skall få satisfaktion, en gudomlig vrede skall stillas, förstår inte vad det djupast handlar om. Den gudomliga kärlekens rätsida är allts tillrättavridning och fulländning. Den gudomliga kärlekens avigsida är domen och dess konsekvenser. De är två sidor av samma gärning. En gång skall skapelsen bli som Gud ville ha den, och i det ögonblick Gud vrider sin skapelse rätt kommer varje människa som inte är inne i och lever i enlighet med Guds vilja att vridas med vare sig hon vill eller inte.
Det är domen för alla syndare, alla som ville vara som Gud utan Gud, alla förövare som själva satte gränserna för gott och ont i sitt handlande. Den som inte ångrat, fått förlåtelse, fått tillräkna sig Kristi rättfärdighet, har sitt liv och sin identitet i honom, den som fortfarande är ett med summan av sina gudsfrånvända gärningar mot medmänniskan, mot den Andre, personifierad i Jesus Kristus som Människosonen, Människan, och ytterst mot Gud själv, den människan kommer att erfara denna tillrättavridning som ett straff, som helvetet.
Därtill kommer att denna tillrättavridning sker i ett oändligt medlidande med de svagaste, mest illagjorda, en kärlek som bränner den som själv ville vara gud och bestämma gränserna för gott och ont, som en outhärdlig eld. Domens ena sida är upprättelse, kompensation, helande för de våldförda och nedtrampade. Dess andra sida är förövarnas straff. Det är som en inbuktning och en utbuktning – samma sakförhållande betraktat från två håll. Efter domen finns inget överklagande. Evig fördömelse? Evigt helvete? Eviga plågor i den brinnande elden? Evig död? Icke vara? Intet? Den andra döden. Annihilation? Förintande? Här krackelerar bilden, här går orden sönder. Men vad som än sker och kommer att sker kommer alla att säga: det kan inte vara på annat sätt. Det slutliga ordet är sagt genom Guds ord, Guds Logos som är Sonen.
Men dessförinnan? Ett mellantillstånd med någon form av medvetande, en lätt sömn med ljuvliga drömmar, förväntansfulla föraningar om vad som skall komma eller en orolig, ångestfull natt med mardrömmar i väntan på det oundvikliga. Detta är den evangeliska tron.[i] Den rest av den gamla syndiga människan som alltid finns, den som inte blivit helt och hållet helgad genom Andens verk, den människan bryts ned i döden.
Bo Giertz har skildrat denna övertygelse i sin bok Stengrunden. Pastor Fridfeldt liknar människan, människohjärtat, vid en skål av fördärvat gods, fött av syndig natur och med alla de onda begärelserna på bottnen. Här refererar han till den evangeliska övertygelsen om arvsynden eller ursynden,[ii] som alla människor är behäftade med. Genom dopet påbörjas en reningsprocess och genom det kristna livet pågår en helgelsekamp som kan resultera i att somliga skålar, somliga människor, kan bli nästan renade i livet. För andra hotar den »svarta dräggen» att svämma över i uppsåtlig synd. Men över alla lyser försoningen. Alla kristna har del i det som är salighetens grund och innehåll: Jesus allena. Och fortsätter pastorn sin utläggning:
… när du en gång skall dö […] och ditt medvetande omtöcknas, då lägger du din spruckna skål med allt mörker, som är kvar i den, ned för nådastolen och säger: Jag vet på vem jag tror – och så slocknar din tanke. Där nere i hjärtat bubblar ännu ondskan, det stiger upp onda drifter, dina läppar formar kanske ännu onda ord… Vad gör det? Det är bara den gamla människan som faller sönder, så att det svarta innehållet rinner ut. Den nya vilar redan trygg på salighetsklippan Jesus.[iii]
Den rening som människan måste genomgå för att kunna se Gud – ty utan helgelse kan ingen se Gud – förlägger den evangeliska biskopen Bo Giertz till detta livet med dess kulmen i döendet och döden. Här finns »skärselden».
I romersk katolsk teologi och praxis är skärselden den rening som sker när en människa inte fullföljt den av kyrkan föreskrivna botgöringen. I skärselden fullbordas denna botgöring och rening. Andra kristna kan genom solidariteten i Kristi kropp träda in genom bön, gudstjänst och goda gärningar för människan i skärselden – avlat – och så förkorta hennes reningstid och göra den lättare.[iv]
Reningen är en skola, ett sjukhus
I den ortodoxa kyrkans syn finns ingen enhetlig lära om skärselden, men i den mån det existerar någon form av rening är den snarare att betrakta som en skola, en »uppfostringsanstalt», ett sanatorium eller sjukhus där människor vårdas för att bli friska från syndens svagheter, skador och sjukdomar.[v]
ett uttryck för en själavårdsomsorg, andligt allvar och en vilja att hävda Guds rättfärdighet och helighet
Rätt förstådda och sedda i sitt sammanhang med den enskilde kristnes rening och frälsning, hennes helgelse, är de olika föreställningarna om rening i döden, mellantillstånd, eller en renande skärseld efter döden icke något instrument för att skrämma människor till underkastelse utan ett uttryck för en själavårdsomsorg, andligt allvar och en vilja att hävda Guds rättfärdighet och helighet.
Rening genom döendet och döden, ett mellantillstånd i ljuv eller orolig sömn, en skärseld, ett sanatorium, efter – i den mån man nu kan tala om kronologi efter döden – kommer uppståndelsen och den slutliga, yttersta domen – och all dom är överlåten åt Sonen. Katekesförklaringen från 1878, Svenska kyrkans officiella lärobok i kristen tro, skriver korthugget med referens till den stora domsfresken i Matteusevangeliet 25 där Människosonen håller dom: »Huru skall Kristus då döma människorna?» Och svaret är:
Kristus skall säga till sina trogna: ’Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som är tillrett åt eder från världens grundläggning’; men till de otrogna skall han säga: ’Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.’ Och dessa skola gå bort till evigt straff, men de orättfärdiga till evigt liv.[vi]
Det är allt. Inga kommentarer eller förklaringar i övrigt. Orden får stå där i sin nakna tydlighet. Här finns anledning till den högsta tänkbara glädje och salighet, men också verkligen skäl för Hamlets »dread of something after death».
Den kristna tron är inte en religion bland flera religioner. Egentligen är den i en mening inte en religion överhuvudtaget. Kristen tro vilar på ett ontologiskt faktum: inkarnationen
Inte någon religion
Den kristna tron är inte en religion bland flera religioner. Egentligen är den i en mening inte en religion överhuvudtaget. Kristen tro vilar på ett ontologiskt faktum: inkarnationen. Det eviga gudomliga Logos, det som skulle kunna översättas med Tanken, Logiken, Meningen, Ordet som upprättar kommunikation och skapar mening, har blivit människa i Jesus av Nasaret. Gud och människa är i Jesu Kristi person förenade för evigt. Allt mänskligt, så som det är avsett att vara, finns i honom. Han är prototypen, sammanfattningen och fulländningen av det sanna humanum.
Kyrkofadern Ireneus (ca. 180) beskriver på ett för den kristna kyrkan alltid lika förpliktigande och inspirerande sätt Kristus som den Andre Adam, den Nya människan, i vilken mänskligheten efter Adams syndafall får en nystart under en ny rubrik i nytt kapitel. Hela historien tas om och nu på rätt sätt i en stor rekapitulation. Synden görs om intet genom Kristi perfekta lydnad. Jesus Kristus lever så som livet skall levas. Han är Guds avbild som fulländas i Guds likhet. Det är han som är förebilden för människan, vad hon skulle ha varit och vad hon i honom skall bli. Djävulens makt över människan bryts genom människoblivandet, genom lydnaden, genom livet, genom döden och uppståndelsen. I Kristus har och finner människan sin rätta identitet och sin eviga bestämmelse.[vii]
När den kristna tron i Rom mötte hela utbudet av religioner, filosofier, ideologier och livsåskådningar skriver den kristne filosofen och apologeten Justinus med tillnamnet Martyren (han halshöggs ca. 165 under kejsar Marcus Aurelius regeringstid, angiven av en kynisk filosof, Crescens, vilken Justinus flera gånger hade stukat i offentliga debatter) i sin första Försvarsskrift för de kristna:
Vi har blivit undervisade att Kristus är Guds förstfödde … och att han är Logos [Ordet, Förnuftet, Meningen], i vilken hela mänskligheten har del, och de som lever i enlighet med detta Logos, de är kristna, även om de betraktas och räknas som ateister.[viii]
I sin andra Försvarsskrift vidareutvecklar och fördjupar han detta tema:
Vad än som yttrats som är rätt av vilken människa som helst på vilken plats som helst tillhör oss kristna; för näst efter Gud älskar vi och dyrkar vi Ordet [Logos] som kommer från den ofödde och outsäglige Guden; ty för vår skulle har han blivit människa, och i det att han tagit del av våra lidanden, kan han också bringa oss helande.[ix]
Det kan inte förhålla sig så, att en människas förhållande till den Gud, som skall döma hela världen med rättfärdighet, enbart tar hänsyn till om en människa har en rätt tro enligt dogmatiken och bekännelse till Kyrkans förkunnade Jesus. I den meningen är Jesus Kristus större än kyrkan och till och med Kyrkans bekännelse till honom. Det är inte så att allt som faller utanför tron på Kristus är synd. Det finns något som är sant i förhållande till lögn och osanning, något som är gott i förhållande till det som är ont, något som rätt i förhållande till det som är fel, orätt och orättfärdigt, något som är skönt, vackert i förhållande till det fula, barmhärtigt i förhållande till det hjärtlösa, hårda och grymma.
Listan kan göras hur lång som helst. Allt detta har sitt ursprung, sin källa, sin norm, sitt förverkligande och sin praktik i Jesus Kristus. Allt är relaterat till honom. Han är inte bara inbegreppet av den Andre, medmänniskan – också mig mot de andra, den andre, och de andra, den andre mot mig – han är också Guds uppenbarade ansikte, Guds ikon i världen. Han ger ett ansikte åt Människan, men också samtidigt åt Gud. I honom finns sant, rätt, gott, skönt, barmhärtigt. I honom går också min förpliktelse mot Gud och medmänniskan, det dubbla kärleksbudet, samman. Vad helst jag gjort eller inte gjort mot en av de minsta, det har jag gjort eller underlåtit mot Kristus själv, han som är inbegreppet av den Andre, sann Gud och sann människa. På yttersta domen skall människan inte möta en religionsstiftare bland andra, en profet bland andra profeter, utan Verkligheten själv, tillvarons grund, och den har ett ansikte. Vänt mot mig.
Tron är inte bara ett försanthållande av vissa teser och övertygelser. Tron är inte heller enbart ett förtroende för en person som jag litar på. Tron är en människas totalhållning till livet.
Tron är en totalhållning till livet
Tron är inte bara ett försanthållande av vissa teser och övertygelser. Tron är inte heller enbart ett förtroende för en person som jag litar på. Tron är en människas totalhållning till livet. Vad än karma må betyda – om det kan betyda summan av det jag blev genom det jag var och gjorde i mitt liv – så är det med min totala karma, min synliga tro, som jag möter Domaren. Den som i sig inkorporerat ondskan, lögnen, orätten, fulheten, obarmhärtigheten, den som blivit ett med sin bortvändhet från medmänniskan och i en kärlekslöshet i gärningar och underlåtelser låtit sig präglas av denna, kommer att möta sin dom i sin Domare. Sådan som han skall en Människa vara, sådan är inte jag och den insikten bränner. Ändå kan och vill jag inte vara någon annan än den jag är. Detta är jag. Och konstaterandet kommer, även om det sker mellan sammanbitna tänder och med en knuten näve, men på knä: »Så det var alltså du som var Herre!»
Medan den människa som sökt och försökt hålla sig till sanningen, som strävat efter rätt och rättfärdighet, som försökt göra det goda och undvika det onda, som strävat efter skönheten, praktiserat barmhärtigheten, som tackat för livet, kanske utan att veta vem hon tackat, den som anat heligheten, den människan kommer att i Kristus igenkänna den som hon innerst inne längtade efter, den hon sökte, den som hon ville vara, den som hon ville likna och vara vän med: »Så du är alltså den jag sökte efter och längtade efter i hela mitt liv! Min Herre och min Gud!» Sagt på knä.
Hoppet om det eviga livet får sin substans i tron: tron är det som står under, bär upp, är hypostasen, fundamentet för det vi hoppas
I den ortodoxa ikonografin går Kristus ned i dödsriket som början på sin triumf, binder djävulen och drar ur dödsriket upp Adam och Eva sedan han sprängt dödsriket portar liksom en gång Simson i ett frälsningsekonomiskt förebildande och förebådande sprängde Gazas. Och alla som vill inbjuds att följa Segraren och dela hans uppståndelseliv. Vad den ikonen uttrycker och visar är att ingen enda människa går miste om Kristi erbjudande. Vi behöver inte spekulera hur eller bygga en stor teologisk konstruktion eller argumentation över detta. Det räcker med bilden och hjärtats intuition.
Hoppet om det eviga livet får sin substans i tron: tron är det som står under, bär upp, är hypostasen, fundamentet för det vi hoppas.[x] Och tron är sammanfattad i regula fidei, trosregeln, trosbekännelsen: »Jag tror på en enda Gud». Hoppet om det eviga livet är inte en själens odödlighet i en vag panteistiskt fattad vidaretillvaro. Hoppet om evigt liv finns inte i själavandringens tröstlösa hjul. Hoppet om det eviga livet riktar in sig på en förvandling, en metamorfos, av allt det underbara i skapelsen minus synden, döden, djävulen, Guds vrede och helvetet. Allt är förvandlat, inget förlorat. Changed and yet the same. Kanske till och med så att de sår som människor ändå bär med sig inte är utplånade, men läkta och nu strålar med ett alldeles särskilt ljus i en särskild härlighet.
För att komma till det som är grunden för hoppet – »jag tror på de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv» – måste vi börja med första artikeln om Skaparen och Fadern, gå vidare genom andra artikeln om Sonen och frälsningen och sedan genom den tredje artikeln med Anden och helgelsen. Detta är kungsvägen, huvudleden. Det finns ingen genväg. Här gäller den odelade kyrkans tro, lära och bekännelse utan reservationer, omtolkningar och inskränkningar.
Det finns en huvudväg till saligheten, den huvudvägen är Jesus Kristus och den leder till försoningens kors
Mötet med den uppståndne
Hoppet om det eviga livet är knutet till Jesus Kristus, som varje människa en gång skall möta och stå inför. Kyrkans stora uppgift och kallelse är att i trohet mot Kristi befallning göra honom, som finns i tillvaron både som den i tillvarons logosstruktur allestädes implicite (Christus Implicitus) och den absolute (Christus Absolutus), känd, älskad och mottagen genom liturgi, sakrament, förkunnelse, mission, evangelisation, diakoni. Att inbjuda människor att möta Kristus redan nu, inte som Domaren utan som Frälsaren. Inget som sagts i det föregående skall tolkas så, att det förminskar en människas ansvar inför förkunnelsen av Jesus som Frälsaren. Inte heller skall något i det som sagts i det föregående förringa allvaret i att varje människa är en syndare, en som har missat målet, och står med skuld inför Gud. Evighetsallvaret och ansvaret inför evangeliet relativiseras inte av det som sagts om en människas strävande efter det goda, det rätta, det sanna och det sköna. Det finns en huvudväg till saligheten, den huvudvägen är Jesus Kristus och den leder till försoningens kors:
Ja, du är vägen, vår Frälserman,
Guds levande ord, oss givet.
Du ensam de villade leda kan,
Du sanningen är och livet;
Och allt vad jag syndat min levnads dag
I dig är försonat blivet.[xi]
Det är genom omvändelsen, genom dopet, genom hjärtats tro och munnens bekännelse[xii] som en människa blir frälst och får det eviga livet, och detta liv levs ut redan nu i den kristna kyrkans nådemedelsgemenskap.[xiii] Den kristna tron och det kristna livet är inte bara ett dualisförhållande mellan den enskilda människan, människosjälen och Kristus, den kristne är genom dopet infogad i en kropp, den kristna kyrkan, och både den kristna tron och det kristna livet är ett liv i delaktighet och gemenskap, i kroppen, i församlingen. I en psalm från 1910 – tidlös i sitt tema och sitt innehåll – skriver Erik Nathanael Söderberg om denna delaktighet och gemenskap, communio sanctorum, som sträcker sig över seklerna:
Tack, o Gud, att i din kyrka,
Våra fäders tempelgård,
Du beskär oss ljus och styrka
Och din trogna herdevård.
Än i helgedomens famn
Samlar Jesu Kristi namn
En gemenskap omkring ordet,
Dopets bad och nattvardsbordet.[xiv]
Men detta gemensamma, sociala, liv i kroppen-aspekt, kyrkofromheten, utesluter på intet sätt det personliga mötet.
Substansen för det kristna hoppet är tron, och i trons centrum står Jesus Kristus. Han är målet för vår längtan och vårt hopp. Mötet med honom är mötet med en person med ett ansikte. Person-, relation- och ansiktsdimensionen är till sist det mest karakteristiska och avgörande i den kristna tron. Oförglömligt har Britt G. Hallqvist uttryckt denna längtan och detta möte så:[xv]
Min Frälsare lever, jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
När jag har lagt av min kropp som en klädnad,
Befriad från ångest och brist
Ej så som man råkar en främling på gatan
nej, så som man ser på en vän,
en vän som man drömt om
i nätter och dagar och äntligen finner igen.
»Det är för djävligt att vi måste dö!» Det är sant. Men det är också sant att det finns ett kristet hopp inför döden, som gör all skillnad i världen och får orden att till slut skorra falskt. Eller åtminstone mildras till detta sakliga: vi måste alla dö. Alla! Och detta sagt i en ny tillit. Förskräckelsen, Hamlets dread, över vad som kan komma efter döden, fasan inför döendet och döden, vemodet, sorgen och smärtan att tvingas lämna denna värld i all sin skira skörhet och bländande skönhet, viker eller mildras och lämnar genom tron rum för det kristna hoppet om evigt liv. Som en gryning. En strimma av ljus. Den dalande dagen, den bortglömda graven är inte sista ordet. Johannes Johnsons röst flätas här samman med Britt G. Hallqvists i en de troendes polyfoni, när han i sin psalm till sist sjunger om samma hopp, om samma efterlängtade möte:
Och dock är mitt hjärta oförskräckt,
Min ande bidar förskoning.
I liv och död är en hand mig räckt,
Som bjuder frid och försoning,
Ty Kristus, Guds Son, mig lovat har
I fadershuset en boning.
Så somnar jag glad i ditt heliga namn
Du vakar till dag sig tänder.
När morgon upprinner då är jag i hamn,
Jag skådar mitt hemlands stränder,
Och griper med outsäglig fröjd
De genomborrade händer.[xvi]
Folke T Olofsson
Folke T Olofsson
Folke T Olofsson
[i] Åtminstone i traditionella framställningar såsom i Doktor Martin Luthers Lilla Katekes med kort utveckling av Konungen stadfäst den 11 oktober 1878, § 162.
[ii] »Hic morbus seu vitium originis» som Confessio Augustana, artikel II uttrycker saken.
[iii] Bo Giertz, Stengrunden, 1941, p. 229 f.
[iv] Katolska kyrkans katekes, §§ 1030–1032.
[v] Se Michael Pomazansky, Orthodox Dogmatic Theology. A Concise exposition, »Christian eschatology, The particular Judgement: The Fate of man after death until the General Judgement», pp.331–335.
[vi] Doktor Martin Luthers Lilla Katekes med kort utveckling av Konungen stadfäst den 11 oktober 1878, § 130.
[vii] Ireneus har själv gett en kort översikt och sammanfattning av den kristna tron i sin bok Epideixis, som under titeln Bevis för den apostoliska förkunnelsen, utgivits på Artos förlag, översatt av Olof Andrén, 1997.
[viii] Apol I, 46:2 f.
[ix] Apol II, 13:4.
[x] Hebreerbrevet 11:1. Tron är hypostasis [jmf det latinska substantia] för det som man hoppas på.
[xi] Svensk psalm 624:5, Norsk salmebok 830:5.
[xii] Romarbrevet 10:9-10.
[xiii] Doktor Martin Luthers etc uttrycker saken så i § 155: »Vad har den troende människan att iakttaga för att bliva behållen i tron. Hon skall bliva vid Herrens ord, vaka, bedja och strida samt efter sin Frälsares anvisning bruka hans heliga nattvard.»
[xiv] Svensk psalm 370:1.
[xv] Svensk psalm 313:2,3.
[xvi] Svensk psalm 624:2,6, Norsk salmebok 830: 2,6. Det norska originalet är i sista strofens sista vers om möjligt ännu starkare och innerligare: »Da kysser jag med usigelig fryd de naglemerkede händer».
