I tacksamhet mot fäderna

Några tankar om Polykarpos, Marcion och Irenaeus

Teologin behöver inte uppfinnas i varje ny tid. Däremot måste varje generation återupptäcka den. Kyrkofäderna som gått före oss levde med samma frågeställningar som människor i dag, brottades med dem och fann svar. Lika lite som hjulet behöver uppfinnas på nytt, behöver människans grundfrågor och teologins svar uppfinnas på nytt. Redan i kyrkans allra första tid formulerades svaren om Treenigheten, inkarnationen, sakramenten, kyrkan. – Författaren är f.d. kyrkoherde i Tvååker. 

Väldigt mycket – förmodligen det mesta – av teologiska frågor och kontroverser är redan avhandlade av Kyrkans fäder. Det är därför oklokt att inte lyssna till vad de sagt. Lite som att uppfinna hjulet på nytt. Dop av barn (Hippolytos), Gudaföderskans jungfrulighet (Hieronymus), att den helige Ande tillbedes och äras (Basileios), om att blanda vatten i nattvardens vin (Cyprianus) är bara några exempel.

Polykarpos, Marcions och Irenaeus liv går delvis in i varandra. Därför är det ganska naturligt att fundera över dem tillsammans.

Polykarpos

Polykarpos från Smyrna (ca 69 – ca 155) var lärjunge till evangelisten Johannes. Det är alltså generationen omedelbart efter apostlarna. Ignatios (ca 30 – ca 107) från Antiokia i Syrien besökte Smyrna och Polykarpos på väg till sitt martyrium i Rom. Han skrev sedan två brev till Smyrna, ett till församlingen, som han prisar »Gudi värdig och bärare av det heliga», och ett till Polykarpos själv där han bl.a. skriver: »Jag hälsar ditt mot Gud riktade sinne, som är grundat liksom på en orubblig klippa, och prisar högt, att jag bevärdigades ditt obefläckade anlete, som jag i Gud vill hugnas med». Off topic, det finns ett ikonmotiv av Jesus välsignande barnen, ett av barnen sitter i Frälsarens knä och en tradition säger att detta barn är Ignatios. Vackert men osäkert.