Inför 2033 – ett missionsperspektiv i Sverige

Var och en av inriktningarna i kyrkans grundläggande uppgift har sin egen prägel. Å ena sidan kan kyrkan inte undvara någon av dem, å andra sidan är ett par av dem sådana att utan dem är kyrkan inte längre kyrka. Hit hör gudstjänst och mission. Undervisning och diakoni är ett utflöde av dem, två tvingande konsekvenser.

Det har sagts att den fjärde aspekten, mission, borde vara den första, att kyrkan alltid är missionell. Men nuvarande ordning har också en poäng, att gudstjänsten och missionen omsluter och innesluter de båda andra. Den som firat gudstjänst har också blivit undervisad, verkar i diakonin och vittnar i världen, blir en missionär. Kardinal Anders Arborelius beskriver kallelsen så: »Försök att nå ut till dem som inte har någon kontakt med kyrkan här i landet! Ni är utsända till dem som missionärer och kan hjälpa dem att hitta vägen tillbaka till kyrkan. Inte nog med det. I ert vardagsliv, på jobbet, ja, överallt där ni råkar befinna er är ni också vittnen om Jesus och kan förmedla hans godhet och omsorg» (Katolskt Magasin 9/2023).

Redan tio dagar före pingstdagen, redan innan den Helige Ande utgöts över apostlarna, befallde Jesus lärjungarna att missionera. Uppdraget kom först, sedan föddes Kyrkan för att utföra det.

Trots detta har missionen i Sverige haft låg prioritet och har i många församlingar snarast varit ett dåligt samvete. För vad och hur ska man göra?

Det var då. Men vi lever nu. Skillnaderna är stora men likheterna finns. Då var det romerska imperiet missionsfältet, i dag är det Sverige. För vi har sedan decennier vetat, att de flesta svenskar aldrig firar gudstjänst, inte tror på Gud, Den Treenige, eller har ett uns av bibelkunskap. Svenska kyrkan har i särklass flest medlemmar av alla religiösa samfund och ett enormt kontaktnät. Ändå räknar de flesta medlemmarna sig inte som kristna i egentlig mening, möjligen i kulturell. Trots detta har missionen i Sverige haft låg prioritet och har i många församlingar snarast varit ett dåligt samvete. För vad och hur ska man göra? Hur missionerar vi i ett postkristet – och kanske nu också ett postsekulärt – samhälle? Men något har förändrats de senaste åren.

Medan utlandsmissionen i Svenska kyrkan har en lång historia, så har den inomsvenska missionsivern varit trevande. Redan 1874 bildades Svenska kyrkans mission. De första åren sändes missionärer till Sydafrika, men missionen spreds snart till andra afrikanska länder och till Indien och Kina. Betoningen låg på kyrka, skola och sjukvård. Först efter Andra världskrigets slut bildades sedan Lutherhjälpen som Svenska kyrkans biståndsorganisation. Båda samsas nu i en organisation, ACT Svenska kyrkan, och det diakonala perspektivet dominerar nu över det missionerande.

Utvecklingen är olycklig. Kyrkans biståndsverksamhet är oerhört viktig och central, Kristi kärlek tvingar till den. Men den får inte begränsas till inomvärldslig överlevnad, utan missionsperspektivet, som vittnar om människans eviga frälsning genom Jesus Kristus, måste finnas med. Inte heller får Svenska kyrkans existens motiveras av vilken samhällsnytta hon gör med krisarbete, hjälpverksamhet, diakonala insatser och stödfunktioner på agendan. Församlingslivets fokus bör vara det i världens ögon onyttiga – gudstjänst och mission. Och just lokal mission är märkligt svår att formulera i församlingsinstruktioner och omsätta i praktiskt församlingsliv.

Men mission är något annat och något mer än en av fyra utmaningar för kyrkan – kyrkan är i sig missionerande till sitt väsen. Alpharörelsens grundare, Nicky Gumbel, f.d. kyrkoherde i Holy Trinity Brompton i London, ser Alphas framgång i dess missionerande karaktär. Alpha är inte bara en pedagogisk metod i församlingens studiearbete utan en princip för hela församlingslivet. Allt församlingen gör måste vara missionerande. Det ska genomsyra gudstjänster, barngrupper, konfirmandarbete, körer, diakoni...

Missionsbefallningen, som läses vid varje dop, utmanar oss att inte vara en soffliggarkyrka utan likt den lame resa oss upp för att gå ut till varje människa

Församlingsverksamheten blir ofta något som kan konsumeras av dem som kommer, inte något som leder till omvändelse, till ett liv att leva, en tro att dela, ett lärjungaskap att stå i. Men när församlingen är tydligt missionerande faller allt på plats. Då behövs gudstjänster för att i tillbedjan söka Guds ledning i det utåtriktade arbetet, då behövs undervisning för att deltagarna själva ska ha något att berätta, då behövs en församlingsdiakoni som är mer och annorlunda än samhällets sociala reserv i lågkonjunkturer.

Att i planeringen utgå från missionen, från uppdraget att gå ut och göra alla folk till Jesu lärjungar, ur vilket växer gudstjänst, undervisning och diakoni, förändrar och förnyar. Missionsbefallningen, som läses vid varje dop, utmanar oss att inte vara en soffliggarkyrka utan likt den lame resa oss upp för att gå ut till varje människa.

Om nu någon soffliggarförsamling finns? Men förlamningen kan finnas där. Då kan vi lära av goda initiativ som Mission i Sverige, Nya sätt att vara kyrka och Missionell kyrka. De skapar mötesplatser som inspirerar till hur lokal mission kan se ut. En grund i arbetet är att myndiggöra lekfolket. Detta är en överlevnadsfråga för kyrkan och församlingarna.

Det har byggts församlingshem och anställts personal, men trots denna materiella expansion har församlingslivet på många håll stagnerat. Med sina byggnader och stora personalgrupper har kyrkan institutionaliserats, men vägen vidare är att tänka tvärtom – att rusta lekfolk att vittna om sin tro bland grannar, på arbetsplatser och bland vänner. Människors förutfattade meningar om Gud, tron och kyrkan, alla dessa fördomar, har börjat försvinna. Kyrkan är för många okänd och oväntad mark, en plats där man kan gräva djupt.

Den internationella Alpha-rörelsen har inför milleniefirandet av Jesu död och uppståndelse en djärv vision – att år 2033 ska alla människor ha fått en inbjudan till Alpha. Svenska kyrkan, som har såväl nätverk som ekonomiska och personella resurser, bör inom tio år ha kunnat göra just det – ha nått alla. För att år 2033 komma med inbjudan: Kom och fira Jesus 2000 år! Hans död för dig och Hans uppståndelse! Fram till dess kan Bibeljubileet 2026 vara ett delmål (se ledaren SPT nr 23).

Alla världsreligionerna får allt starkare fäste i Sverige. Nyfikenheten kan vara stor, men sökare som sökt på annat håll utan att finna återvänder ofta till sitt ursprung. Finns något att finna i kyrkan, i kristen tro, hos Jesus? Vi vet att svaret är Ja, och det måste vi vittna om. En folkväckelse är möjlig – om frimodigheten, bönen och längtan finns. Kanske kommer detta sekels kyrkohistoria kunna skrivas som den inhemska missionens och väckelsens tid?