Kristen tro bygger på en total överraskning. Det var ingen som räknade med Jesu uppståndelse. Evangelisterna formar sina texter genom att berätta om Jesus från Nasaret i ljuset av profetiorna. Lärjungarna känner igen honom som den utlovade Messias genom att jämföra det han gör och säger med vad Mose och profeterna har sagt.  Därför är det anmärkningsvärt att det är så sparsamt med profetior i anknytning till korsfästelsen och framför allt uppståndelsen. 

Det som skedde var inget man var beredd på. Det stämde inte med de messiasförväntningar som fanns. Tillsammans med det faktum att kristendomen startar i realtid, ger det trovärdighet åt skildringarna. 

Att Jesus uppstod går inte att bevisa, men att människor redan från första dagen med risk för sina egna liv menade att Jesus hade uppstått är ett faktum. Kristendomen bygger inte på gamla legender eller levnadskloka lärosatser utan på ögonvittnesskildringar av historiska händelser.  Evangelisterna berättar om vad som skett mitt ibland dem. Somligt gick att begripa, somligt inte. 

De berättar vad som hände. En del av detta kunde de förstå genom profeternas löften. Annat fick bara konstateras. Kristendomen bygger på det omöjliga och kan just därför knappast vara en mänsklig tankekonstruktion. För Gud är ingenting omöjligt. Bara i ljuset av Guds ingripande blir Jesu uppståndelse varken omöjlig eller konstig, utan det alldeles självklara. 

Jesu uppståndelse är inte bara en enskild, om än fantastisk, händelse. Genom Jesu död och uppståndelse har den nya tiden brutit in. Han har försonat hela världen med sig själv och för alltid gett mänskligheten nya förutsättningar. Dödens makt är bruten och gudsriket är här. Genom dopet föds människan på nytt och tar emot den verkligheten. Vi lever i väntan på Jesu återkomst, men vi lever redan i hans försoning och har del i hans rike.

Så måste påskens erfarenheter i alla tider få genomsyra kyrkan. Kyrkan behöver alltid leva i realtid och alltid i tillit till att för Gud är ingenting omöjligt. Kyrkan behöver alltid leva i påskens konsekvenser, att gudsriket har kommit och att dödens makt är bruten. 

När vi firar mässan är gemenskapen med Kristus konkret och total. Brödet och vinet är inte i stället för Kristus men vi är förenade med honom. Vi firar i väntan på hans återkomst, men inte som en tröstemåltid för att vi saknar honom. I full gemenskap med honom får vi redan här och nu föregripa hans återkomst i härlighet.

Under de tvåtusen år som gått sedan Jesu uppståndelse har det funnits många sidospår som kyrkan riskerat att styra in på. Där kyrkan fått världslig makt har hon tappat evighetsperspektivet. Där kyrkan assimilerats i världen och förlorat sin sälta, har hon blivit meningslös. Där kyrkan fastnat i teoretiska spetsfundigheter har hon tappat inkarnationens nödvändighet. När tron tunnas ut kommer rädslan in i stället. Rädslan att förlora makt och inflytande, rädslan att inte vara nyttig och behövas, rädslan att uppfattas annorlunda. Vi ser mönstret i historien och i vår egen tid. 

Men vi ser också att det genom historien alltid funnits vittnen som burit påskens evangelium vidare. Det är där kyrkan växer och gör skillnad i människors liv. Vi ser just nu en hunger efter sådan genuin kristendom, en längtan efter Kristus den korsfäste och uppståndne. Inte minst i den uppväxande generationen. Det är därför med förväntan som kyrkan också i vårt land nu får fira påsk. Inte i första hand för att upprätthålla en tradition, utan för att förkunna att Jesus Kristus är uppstånden med genomgripande konsekvenser i en trasig värld och i enskilda människors liv.