Såväl sociala medier som »gammel-medier» har under hösten publicerat analyser av det ökande intresset i Sverige för kristen tro. Analyserna vittnade även om historiskt höga antal inträden och låga utträden. Det var 18 783 personer som valde att ansöka om inträde, cirka 52 personer/dag, och 42 780 personer som valde att ansöka om utträde.

Jämför man med 2024 så ökade antalet inträden med 4000. Enligt Jonas Bromander, utredare på Svenska kyrkans enhet för forskning och analys, så hör de många inträdena samman med att ungdomar döps när de konfirmeras. Det är ungdomar vars föräldrar valde att inte låta döpa dem som barn utan ville låta dem själva bestämma om dop och medlemskap i kyrkan. I dagsläget är det enligt honom cirka 20 procent av alla konfirmander som döps. (KT nr 4/2026). Han tror vidare att antalet inträden kommer att fortsätta öka under de kommande åren.

Trenden för ökade inträden är inte något som enbart berör Svenska kyrkan. Även andra kyrkor i Sverige vittnar om att antalet medlemmar ökar, vilket också är trenden bland många kyrkor ute i Europa.

Det ökande antalet medlemmar och ihållande intresset för Jesus bland ungdomar och unga vuxna är positiva nyheter, men innebär också att det är hög tid för självrannsakan. Svenska kyrkans församlingar måste på allvar prioritera arbetet med att förvalta sitt missions- och evangelisationsuppdrag. Hon måste ta till sig orden från hennes Herre: »Hör, du som har öron.» Svenska kyrkan måste vara lyhörd för dem som söker sig till kyrkan, för att förstå vad de söker och vad de förväntar sig av henne, och inte möta dem med varningsflagg och avfärda dem som konservativa och oförstående.

Sverige har under lång tid lidit av andlig anorexi, där det officiella samhället ställt sig avvaktande till kyrkan och kristen tro. Under tiden som Kyrkomötet mer och mer fokuserat på att vara i partipolitisk samklang än att satsa på kyrkans grundläggande uppdrag, så har sökandet efter kristen tro och de kristna mysterierna vuxit hos de yngre generationerna.

Sverige kan därför sägas vara i den situation som Paulus mötte i Aten, där det fanns ett tempel åt en okänd Gud. På samma sätt som Paulus vittnesbörd om Jesus väckte nyfikenhet och önskan om att veta mer, så har många av dagens ungdomar en längtan efter att gräva djupare och djupare i den kristna myllan.

När Ungdomsbarometern presenterade sin spaning för 2026 fanns inte Jesustrenden från 2025 med på listan, vilket inte är så konstigt då den inte längre är en nyhet. Den har visat sig vara mer beständigt än som en »fluga för 2025». Att söka efter Jesus och kristen tro är något mer än ett att söka efter kulturarv eller en röst i samhällsdebatten. Det är att söka efter vad som finns i kristen tro och som man inte möter på andra ställen. Det handlar om djup och mening.

Det handlar också om sökande efter det ordlösa. För, som Robert Tjernberg skriver: »Kanske är det vår uppgift nu: att inte förvalta en hajp utan att vårda ett mysterium – så att den som kliver in genom kyrkporten faktiskt kan kliva in hos Gud, i Gud.» (KT nr 4/2026).

Men samtidigt som fler unga söker sig till kyrkan, och många kyrkor vittnar om ökning av inträden, så visar också rapporter att förtrycket och intoleransen mot kristna ökar. Blickar vi ut över världen finns Open Doors årliga lista, World Watch List, som visar att förtrycket mot kristna ökar i bland annat Syrien och Afrika. Söder om Sahara vittnar man om att våldet mer än fördubblats under de senaste tio åren.

Vi kan även se på vårt eget land. I en undersökning bland ungdomar i årkurs 9 och gymnasiet, visar Forum för levande historia att intoleransen mot de ungdomar som är öppna med sin religiösa tro har ökat. Undersökningen visar att 54 procent av dem som är kristna under det senaste året blivit retade p.g.a. sin tro. 14 procent uppger att de blivit hotade och 16 procent att de blivit slagna, vilket är en markant ökning sedan 2013 för alla tre siffrorna.

Ungdomarnas sökande efter kristen tro märks också i den statistik som professor Magnus Hagevi presenterar. Han konstaterar i sin artikel Sakralisering efter sekularisering att antalet personer som sällan besöker en gudstjänst har ökat de fyra senaste åren, medan andelen som aldrig går i gudstjänst har minskat under samma period.

Ser man till gruppen ungdomar 16–24 år är denna trend ännu tydligare. Han menar att en större grupp ungdomar besöker gudstjänster nu än 1988, medan andelen äldre som besöker gudstjänster har minskat under samma period. En liknande tendens kommer fram vid frågan om regelbunden bön, där det 2024 var lika många ungdomar som svarade att de ber regelbundet som det var 1988.

Hagevi menar att mycket tyder på en långsiktig trend bland svenska ungdomar mot ökad gudstro. Han skriver vidare att sekulariseringstrenden i Sverige tycks ha stannat av, och att teorin om att en ny generation skulle bli mer sekulär än den föregående inte längre ter sig rimlig: »I ett av världens mest sekulariserade länder är en avslutad sekularisering ett tydligt trendbrott. Kurvorna på olika indikatorer av religiositet pekar uppåt.»

Om detta leder till en väckelse återstår att se, men ett är säkert: om inte Svenska kyrkan är »på bollen» nu, så kommer ungdomarna och de unga vuxna att söka sig till andra kyrkor, där man finner det man söker!

Utifrån statistiken från Svenska kyrkan och samtidsanalyserna från Bromander och Hagevi är det befogat att vända sig till de ansvariga på olika »nivåer» i Svenska kyrkan och fråga sig:

  • Hur arbetar församlingarna med konfirmationsarbetet när det visar sig att kyrkan når de som inte är döpta?
  • Hör vi i vår församling de rop som är ett rop efter evangeliet?
  • Hur hanterar vi i församlingarna ungdomarnas sökande efter att få vara en del i en gemenskap kring de kristna mysterierna?

Fler frågor infinner sig, men vi stannar vid dessa. För det är på församlingsnivå vi möter ungdomarna. Kanske är de få, kanske är de fler, men alla bör tas på allvar, välkomnas och vägledas på ett beprövat sätt, med Bibeln som bas, det själavårdande samtalet som ett viktigt verktyg, biblisk undervisning, grundläggande apologetik, och en hög sakramentssyn. Under Andens vägledning kan en större längtan väckas: mer av Anden, mer av Kristus, mer av Guds ord.

Som någon sade: När det är ont om föda kan man svälta sig mätt, men när man fått smak på den riktiga maten vill man inte återgå till vällingen. Fast föda och tillväxt hör till ett gott församlingsliv. Ett sådant är en nåd att stilla bedja om.