Jesu språk – en historisk översikt. II.
Frågan är inte vilket språk som Jesus talade utan vilka? Det finns skäl som talar för att Jesus var flerspråkig. Frågan om Jesu språk har under tidernas lopp aldrig varit helt enkel att svara på. Om man i stället talar om Jesu språk i plural blir frågan vilket av dem som var viktigast för hans liv och verk. Nya testamentet ger ingen riktig vägledning, troligen därför att språkfrågan var oviktig jämfört med budskapet – evangeliet. Mats Eskhult, professor em. i semitiska språk, avslutar här sin analys av Jesu språk.
Fortsättning från föregående nummer.
Skäl för att Jesus var flerspråkig
De prästfurstar som efter den mackabeiska resningen styrde över den fria judiska staten var så framgångsrika att de erövrade i stort sett alla de områden som en gång tillhört davidsriket. Galiléen fick på så sätt under Alexander Janneus (102–76 f.Kr.) en alltmer judisk prägel. Byar och småstäder tillfördes också en betydande judisk befolkning genom inflyttning söderifrån, och därigenom befästes bruket av arameiska i detta område.
De som på 1800-talet yttrade sig om de språkliga förhållandena i det romerska Palestina såg i allmänhet grekiskan som det överallt gångbara språket, men förminskade därmed inte bruket av det inhemska folkspråket – antingen det nu var arameiska eller en torftig hebreiska. Så menade den tyske teologen Heinrich Ebenhard Paulus (d. 1851) i ett arbete om språket hos de palestinska judarna på Jesu tid, De Judaeis Palaestinensibus (1803), att även om arameiskan var det infödda språket, så var tvåspråkigheten så pass utbredd att Jesus och hans lärjungar sannolikt inte hade någon svårighet att uttrycka sig på detta språk, närhelst de fann det lämpligt. På liknande sätt hävdade Karl August Credner (d. 1857) i sin Einleitung in das Neue Testament (1836) att Jesus talade grekiska med invånarna i de stora städerna i Galiléen och med folk från Dekapolis, liksom med officeren i Kapernaum (Matt 8:5ff). Han påpekade också fyndigt att Josefus i sitt arbete om judisk historia, Antiquitates (20, 12.1), säger att talförhet i grekiska inte alls ses som något märkvärdigt bland judarna, sådant kan även slavar tillägna sig. Därför, fortsätter Credner, finns så mycket större anledning att tro att tullmän och fiskare behärskade grekiska, detta för att klara sitt arbete och förtjäna sitt levebröd. Att Jesus inte förkunnade på grekiska för sina landsmän berodde snarast på att judarna inte kunde tänka sig en Messias som talade grekiska, och därför fick Jesus bruka den avart av hebreiska som fortfarande tjänade som folkspråk.