Vi närmar oss med stormsteg julen, Kristi födelses fest. Vi kanske kan påminna oss om att när en kvinna väntar barn, går ofta mycket, eller kanske det allra mesta, av hennes tanke- och vardagsliv åt till förberedelser, inte minst i slutskedet. Detta för att på det bästa kunna ta emot det liv som man som förälder ska bli välsignad med och ta ansvar för. Sedan följer år av födelsedagsfiranden.

När det gäller firandet av Herren Jesu Kristi födelse är förberedelserna inför firandet oftast annorlunda. Med tanke på allt som vi tycker att vi måste förbereda, planera och iordningställa inför högtiden, hamnar ofta själva mottagandet inte längre i centrum. Det som är runt omkring tar lätt över.

Därför inställer sig frågan: När ska vi i vårt tanke- och vardagsliv ta emot Honom när Han kommer? Hur ska vi på ett meningsfullt sätt, och då inte bara under gudstjänsterna, fira hans födelses fest?

Att Herren kommer till människor i tider när det råder stress och »mycket annat att göra» är inte något nytt. Det gäller inte bara det moderna samhället. Detta präglade också den tid då Herren genom jungfrun Maria kom till Betlehem.

De kom till stadens puls och brus, en stad som inte hade tid eller rum för att ta emot dem. De blev hänvisade till det enkla, det som var avsides. Herren föddes i ett stall – ingen rimligare plats fanns tillgänglig. De allra flesta runt omkring förstod inte, tog inte emot honom, Sonen av evighet, Gud själv.

Men han kom till dem för deras skull och till oss för vår skull. Han älskar oss, även om vi inte älskar eller har tid för Honom. Vi bör därför stanna upp och fundera på orden från Augustinus: »Vakna, O människa, det är för din skull som Gud blev människa och föddes till jorden.» Andas in dessa ord.

goda förberedelser inför ett gott julfirande

Samtidigt kan vi unna oss att se att också julbestyr som inköp av julklappar, städning, bakning, och mycket annat är delar av goda förberedelser inför ett gott julfirande och en hyllning till Kristus. Joseph Ratzinger skriver i sin bok Julens välsignelse att de söta bakverken kan påminna oss om sötman när Herren kommer och om landet som flyter av mjölk och honung. Julstädningen kan påminna oss om behovet av inre städning, inre rening.

De tre vise männen kom med gåvor, S:t Nicolaus visade på stor generositet. Vi kan efter deras exempel vara generösa mot varandra på olika sätt. I tacksamhetens anda kan vi glädja oss över att äta julskinka, ge bort julklappar och se julgranen lysa – kanske t.o.m. med en Betlehemsstjärna i toppen, som tecken på vår tacksamhet till Gud.

Allt detta kan ge oss perspektiv i det som upplevs stressigt med en fulltecknad »att göra-lista». Grundfelet i julfirandet, och dess förberedelser är inte att vi har mycket att göra, utan att julen har avsakraliserats. Jesus skyms ofta av Mammon. I mycket av det som görs saknas ett verkligt djup. Händelsen i Betlehem blir perifer, om ens det, i stället för att vara central.

I den enkla krubban på en avlägsen plats i ett ockuperat land vilar han som inte endast är sann Gud utan även sann människa, d.v.s. den mest mänskliga människan världen skådat. Där vilar den som verkligen är det som Gud avsåg med människan när han i begynnelsen sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss.» I krubban vilar han som är Gud själv, men avklädd himlens glans och skönhet, iförd kroppens dödlighet. Så kom han, Sonen, till världen för att rädda oss och leda oss hem till Fadern.

När Maria lade ned sin son i krubban var han lindad i linnebindlar. Det är så vi också känner igen honom. Oftast möter han oss inlindad och fördold, i nattvardens bröd och vin, i Bibelns texter, i »den andre» som jag möter mitt i julruschens småspringande för att hinna med allt det där som måste göras. Men Kristus är där. Han kommer till oss. Han är Guds avbild av evighet. Han är sann Gud och sann människa.

Den högtid som är till för att vi ska påminnas om Guds inkarnation och vilja till vår frälsning, har i vårt samhälle ofta fått en annan karaktär. Det är annat som lyfts fram. Kommersen flödar. En myckenhet döljer det fantastiska i det enkla, den enkla sanningen. Vi borde påminna oss ‒ och andra ‒ om att det största skedde i det minsta, i det enkla. Eftertänksamhet, gärna vila och kontemplation, borde få mota undan den negativa stress som kan finnas inför det yttre, det som inte är perfekt iordningställt. I det som ändå måste eller bör göras behöver vi ett perspektiv av tacksamhet.

Finns det en vila under och trots allt det som måste göras

Detta vet vi, men får det prägla våra förberedelser, våra liv? Eller blir det rentav så att även denna kunskap upplevs som en negativ stressfaktor? Blir det lag där nåd bör råda? Finns det en vila under och trots allt det som måste göras hemmavid och i församlingen? Kan vi se djupet, centrum, generositetens glädje, Guds och vår, mitt i alla bestyr?

Världen har i alla tider burit med sig oro och ängslan för vad som ska hända i framtiden. Vad kan och bör maktens människor göra för att skapa ett större lugn och en ökad stabilitet i världen? Medan nya »profeter» och världsledare föds och dör, så vilar i krubban det barn som genom historien givit, och fortfarande ger, människan hopp i tider av hopplöshet, tröst i tider av sorg, frid i tider av oro och tro i tider av förtvivlan. Kyrkofadern Hieronymus påminner oss därför: »Låt oss jubla i glädje över Herrens födelse.»

Låt oss förkunna detta evangelium – både i ord och i vårt sätt att vara ‒ och på ett klokt sätt förhålla oss till det som världen erbjuder. Vi vet att Herren en gång kom till oss, men också att Han kommer till oss, och att Han på ska komma tillbaka inför allas åsyn. Men vi kan inte längre ta för givet att människor i vår omgivning känner till detta, eller ens vill veta av det. Han kom till det som var hans, men … (Joh. 1:11). Vår uppgift är dock solklar.

En del menar att vi kan glädjas över att även skapelsen kände igen honom och tog emot honom genom åsnan och oxen invid krubban. Hur det än är med den saken vet vi att människor då som nu inte gav eller ger rättmätig plats för Honom. Vi vet samtidigt att inkarnationen onekligen är ett fundament i den kristna tron och att Han är här också nu.

Vi önskar perspektiv på allt det som måste göras

Så, hur önskar vi möta Honom, Jesus Kristus, den inkarnerade, under kommande julhelg? Finns det tid för fördjupande samtal omkring inkarnationens hemlighet – och befriande verklighet? Vi önskar det. Vi önskar perspektiv på allt det som måste göras, ett lugn när negativ stress tränger sig på, en frid i larmet, en tacksamhet över allt det goda som så många gör i julförberedelsetider.

Sammanfattat: SPT önskar er alla en välsignad Kristi födelses fest!