Ur SPT 24/2021

Stefan Edman var tidigt en av de mest profilerade i miljödebatten. Utifrån sin kristna tro har han mer framhävt en förundran inför skapelsen och hela människans livsmiljö än kommit med pekpinnar och moralistiska krav. När man lyssnar till honom hör man i stället mer av kärlek – kärlek till Gud, till skapelsen och till människan. Och som han påpekar, vår tids stora miljöfråga, klimathotet, är i grunden en existentiell fråga. Edman intervjuas här av Markus Leandersson om sin syn på dessa frågor.

I över ett halvsekel har Stefan Edman arbetat med miljöfrågor och hållbar utveckling. Han har skrivit femtio böcker och otaliga artiklar, medverkat i TV och radio, varit sakkunnig åt statsministern och är en uppskattad föreläsare inom näringsliv, politik och kyrka. Med sin kristna tro, sitt samhällsengagemang och sina naturvetenskapliga kunskaper vill han väcka både förundran inför Skapelsen och Skaparen, men också ge framtidshopp.

Stefan Edman vänder sig mot att göra miljöfrågan till en av många frågor på den politiska agendan. Tvärtom måste kampen för vår ekologiska grund genomsyra alla politiska beslut, vilket man också ser alltmer. Under senare år har klimatförändringarna på grund av människans utsläpp stått i fokus för samhällsdebatten. I vår intervju lyfter han fram klimatfrågan som en djupt existentiell fråga:

– Till skillnad mot andra miljöfrågor är klimatfrågan en existentiell fråga. Dels kommer klimatförändringarna storskaligt att förändra livsbetingelserna för mänskligheten. Vissa områden kan bli obeboeliga. Redan nu tvingas människor på flykt undan torka, översvämningar och stormar. Dels är frågan i högsta grad existentiell eftersom en del av lösningen handlar om ifall världens medelklass
– och den finns i alla länder idag – är beredd att leva materiellt varsammare. Det är i sin tur en andlig fråga om livets yttersta mål och mening, om hur vi förvaltar det vi fått till låns av Vår Herre, och att utmana konsumismen som livshållning, i våra egna liv och i samhället och kulturen. Här har förstås kyrkan en stor uppgift. Dels behöver vi formulera dessa existentiella frågor och teologiskt reflektera över vad som händer. Dels kommer också att behövas mycket själavård och diakoni.

På samma sätt som klimatomställningen måste sätta avtryck i hela samhället värjer sig Edman mot begreppet skapelseteologi som ett slags grön version av kyrkans lära. Hur vi ser på skapelsen behöver i stället genomsyra all teologi och förkunnelse. Han menar också att kyrkan har ett särskilt uppdrag i samhällsdebatten kring miljö och klimatfrågor:

– Kyrkans roll är unik. Hennes övergripande uppgift är att tala om att vi tror att jorden »mot alla odds» inte är en slump, utan att Gud på något sätt uppfyller universum, naturlagarna, evolutionen. Och att människans uppdrag är att bli Guds bild i världen, i kärlek och omsorg om allt skapat. Det är en storslagen tanke, ibland svår att ta till sig, men väldigt grundläggande. Den ger tillvaron en djupare mening och gör våra perspektiv större. Därför måste ju också allt som angår den här världen vara viktigt för dem som tror.

– Världen, planeten, livet i grunden är något märkvärdigt och vackert, värd all vår förundran! Därför blir vi också så upprörda när den förstörs. Bibeltexter om förundran hittar vi till exempel i 1 Mosebok och i Psaltarens lovsånger, inte minst i nr 104, »ekologins höga visa»! En gripande text om människans bristande förvaltarskap är Jesaja 24:4: »Jorden sörjer och vissnar, hela världen förtorkar och vissnar.»

Edman lyfter fram kyrkofadern Ambrosius som ofta talade i termer om sjukt och friskt i stället för synd och frälsning. Edman menar att det sättet att reflektera över tillvaron kan göra det lättare att förstå även för dem som inte är så vana i kyrkan. Och Gregorios av Nyssa på 300-talet skrev att »kosmos är som en levande kropp där människan skall vara det friska hjärtat».

– Många predikningar stannar vid att enbart handla om den enskilda människan, men vi behöver tala högt om den kollektiva synden, ekonomin och många av de värderingar i vårt samhälle som är sjuka och gör både människan och planeten sjuk. Kyrkans uppdrag är att komma med friskvården – uppbrottet från materialism och orättvisor till omsorg om medmänniskorna, till förlåtelse och tröst. Frälsningen/räddningen! I Jesu efterföljd!

I klimatdebatten talas det alltmer i ödesmättade termer och om att jordens undergång är nära. Men det finns en risk med sådana apokalyptiska resonemang, menar Edman:

– Vi i kyrkan hakar gärna på det här, vi har ju en lång tradition av förkunnelse om domen och tidens slut. Självklart ska vi se allvaret, men att predika »nu eller aldrig» leder ofta till uppgivenhet och misströstan. Särskilt för dem som inte har trons ljus och hopp. Kyrkan behöver varna och larma i profeternas anda,
absolut – men också proklamera ett envist förändringsarbete i hoppets tecken. Att förmedla sakkunskap i klimatkrisen och just så kunna vara en trotsigt optimistisk röst i den här tiden.

Den nyligen avslutade miljökonferensen i Glasgow, COP 26, har väckt hopp men gör det också tydligt hur komplicerad situationen är. Stefan Edman var med på den allra första FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. Det var då samtalet om det hotade klimatet började. Precis som i dagens ungdomsrörelse med Greta Thunberg i spetsen fanns då ett stort engagemang bland unga människor, minns Stefan, men deras röster fick inte samma genomslag som i dag när vi har sociala medier. Det här engagemanget och handlingskraften bland inte minst unga människor är viktig, menar han. Och de stora FN-mötena behövs:

– Där träffas världens regeringar för att staka ut målen och utvärdera hur långt man har kommit. Mötet sätter tryck på de 200 länderna. Parismötet 2015 blev ett viktigt och lyckat möte. På klimatmötet COP 26 i Glasgow i november 2021 tog man flera steg vidare. Fossilbränslesubventioner ska bort och kolanvändningen fasas ner. Fler klimatlöften gavs från många länder: Indien lovade att öka andelen förnybar energi med 50 procent till 2030; 80 länder ingick ett avtal om de starkt klimatpåverkande metangasutsläppen; 105 nationer har sagt att de till 2030 ska arbeta för att stoppa avskogningen. En »regelbok» som styr processen framöver kom på plats liksom beslutet att redan 2022 ta in nya klimatlöften. Däremot har fonden för att hjälpa fattiga länder i klimatarbetet ännu inte fyllts upp med de 100 miljarder dollar årligen som utlovades redan 2009. 2023 skall det bli så har man nu sagt.

Även om Svenska kyrkan nu satt upp egna klimatmål och gjort en färdriktning önskar Edman att kyrkan gör mycket mer och går före:

– Kyrkan har tre unika uppdrag, utöver att leva som den lär: Att sporra oss alla att göra den inre andliga resan till goda värden, omsorg och ett varsammare liv. Att ta kamp för att klimatomställningen görs så rättvis som möjligt, både här i Sverige och globalt. Och att förmedla förundran och förtröstan. Allt detta lär oss Jesus, det finns i evangelierna och hos profeter som Jeremia och Amos.

Stefan har funderat kring hur det kommer sig att kyrkan ofta varit relativt passiv i olika samhällsfrågor. Har vi predikat himlen så bländande starkt att vi »glömt» Jesu uppmaningar i t.ex. bergspredikan att förändra den underbara jord som Herren skapat och vi fått som gåva att förvalta väl? Och kanske har den lutherska teologin skapat problem?

– Jag håller Luther högt men tycker att han är motsägelsefull. Å ena sidan talar han om hur vi ska vara kristna i vardagslivet, att ett gott och trofast arbete rentav är en gudstjänst. Å andra sidan varnar han för gärningskristendom. Talet om nåden allena är förvisso befriande. Men det har också genom historien passiviserat, tron har stannat där. Jag menar att vi behöver tala mer om helgelsen, att vi är kallade att kämpa för rättfärdighet. Det är så lätt att dessa värden förandligas och mister sin udd, sitt salt. Kyrkan ska inte bara tala om fred, kärlek och nåd, utan också om hur vi gör fred, hur vi skapar kärlek och hur vi kämpar för ett nådefullt samhälle.

Människan är gåtfull. På en och samma gång är hon en del av skapelsen och samtidigt har hon en unik ställning. Hon kan vårda och främja skapelsen, men drivs också av egoism som går ut över andra arter. Hur kan vår girighet vara så stor att vi riskerar att förstöra vårt gemensamma hem? Stefan Edman ser människans utveckling ur ett biologiskt perspektiv:

– Människan som art har överlevt genom sin enorma kreativitet. Vi har varit uppfinningsrika att kunna använda allt runt omkring oss. Det är därför alldeles för enkelt att tala om klimatkrisen som ett utslag av girighet. När vi upptäckte kolet och sedan oljan blev det grunden för en vision om ett bättre, bekvämare samhälle.

– Problemet är att det finns det en inneboende tendens i människan att hela tiden vilja ha mer. Förnöjsamhet är en svår sak, vi glömmer eller vill inte se att mänskligheten borde få vara som en stor familj där alla får del av det goda. Jesus vänder på perspektivet: De sista ska bli först! Tvärtemot vad samhället förkunnar talar Jesus om att den störste är den som tjänar. Redan på 60-talet hade vi i vår del av världen en tillräckligt bra välfärd för att människan skulle kunna leva och må bra. I stället för att kämpa för att ge alla samma välfärd, blev det en mindre grupp som sprang före och tog för sig.

– I vår del av världen där vi lever mer än bra behöver vi nu besinna oss
Stefan Edmans två senaste böcker, Bråttom, men inte kört – frågor och svar om klimatet (Votum 2020) och Förundran (Votum 2021) sammanfattar mycket av vad han vill förmedla. Det handlar om att ge kunskap till vanligt folk och väcka engagemang. Inte med pekpinnar utan genom att gjuta hopp om att tillvaron går att förändra. Med den gamla kyrkans tro på att Gud tänt ett ljus i varje människa finns det hopp för framtiden:

– För mig är det andligt att vara kärleksfull och göra goda gärningar. Därför är det löftesrikt att så många människor i världen vill göra fred och klimatomställning. Många kopplar inte ihop det med andlighet, så här har kyrkan har en stor uppgift att hjälpa människor att upptäcka trons kraft. Alla människor bär förmågan att göra det goda. Kan det vara något annat än Gud i det?