Gemensamt odla en spiritualitet
De som längtar efter en kyrklig förnyelse och ser en väg, måste helt enkelt besluta sig för att gå den, dvs. göra det som man är övertygad om. Det är en poäng att göra det medvetet och tillsammans.
Författaren, som är teol. dr och f.d. stiftsadjunkt i Växjö stift, skriver om Sodalitium Sancti Sigfridi (SSS) där han är medlem. Han tar sin utgångspunkt i en reflektion som gäller flera av denna sorts gemenskaper: behovet av ordning i det andliga livet. Avslutningsvis diskuteras också behovet av specifika spiritualiteter och skillnader mellan stiften.
Tidigt i kyrkans historia uppträdde behovet av att hitta livsordningar som befrämjar det andliga livets växt. Mönster av dygder har utformats, med målet att genom ett sant liv kunna helhjärtat söka Gud i Kristus – askes. Medlen är Ordet, sakramenten och bönen. De som ursprungligen var eremiter sökte sig samman i klostergemenskaper med gemensamma levnadsmönster. Basilios den store utformade en »liten» regel för alla kristna och en »stor» för dem som avgivit klosterlöften.
Ett antal av reformationer av detta ordensväsen ledde fram till ett stort antal klosterordnar, i dag av ganska varierande utseende och med varierande uppgifter. Ett Dictionary (2001) registrerade ungefär 1200 katolska och episkopala unika ordnar. Människor som utanför klostren delade den spiritualitet man odlade där knöts samman i vad som ibland kallas »tertiärer», tredje ordnar.
Ett antal gemenskaper i Svenska kyrkan som tillkom under 1900-talet hämtade sin inspiration från den anglikanska Oxfordrörelsens gemenskaper, fr.a. från Cowleyfäderna och Community of Resurrection (Mirfield), för att inte nämna de många kvinnliga klostren. De liknade tertiärer genom att vara gemenskaper där enskilda genom löften knöt sig samman i gemenskaper, aktivt verkande för en kyrklig förnyelse och odlande en tydlig nådemedelsspiritualitet.
