Klosterliv mitt i världen

Denna artikel, vars författare är professor religionsvetenskap och teologi med inriktning mot kyrkohistoria vid Göteborgs universitet, har sin bakgrund i hans 2024 utkomna volym Klosterliv: en historia om spiritualitet mitt i världen. (Fotnoter och andra referenser utelämnas här, men återfinns i boken.) Vi får möta det paradoxala att klosterliv både innebär avskildhet från världen samtidigt som klostren genom historien alltid har haft stor betydelse för det samhälle de verkat i. De många formerna av klosterliv representerar alla på olika sätt det som kan kallas en spiritualitet mitt i världen

»När jag kom in i klostret befann jag mig plötsligt i paradiset», säger syster Charitini. Hon jobbar med trädgårdsarbetet i ett ortodoxt nunnekloster utanför Rethymnon på Kreta. När jag möter henne i klostrets trädgård, berättar hon om den frustration hon upplevde under sitt tidigare liv som diskare på en restaurang. Hennes frustration handlade inte om jobbet i sig utan snarare om att ingen ute i världen verkade värdesätta bönelivet. Att få gå in i klostret och dess böneliv var för henne som att vandra in i paradiset. Visserligen var det trädgårdsarbete som hon hade att utföra knappast särskilt enkelt. Att bära torra grenar och kvistar i stekande sol med den svarta grekiska nunnedräkten var nog så krävande. Men även i trädgårdsarbetet fanns den ständiga bönen med. Hon vände ständigt på ett litet egentillverkat radband, som jag till slut fick som gåva.

Att få gå in i klostret och dess böneliv var för henne som att vandra in i paradiset

Att vända sig mot källan

Syster Charitini var vänd mot källan och mot klostrens själva grundidé, att vi är ett »folk på pilgrimsfärd», på väg tillbaka till sitt hemland, som vi här och nu lever avskilda från. Vi kan använda oss av bilden av Edens lustgård eller av Platons grottliknelse för att illustrera detta hemland. Där var vi människor vända mot källan, mot Gud, men det har sedan uppkommit ett fall och skapats en brustenhet mellan det gudomliga och det mänskliga.

vi är på pilgrimsfärd mot ett hemland som vi ännu inte har nått hem till

Det innebär att vi människor nu befinner oss i exil, bortvända från källan, vända mot världen. Men tillvaron är inte helt utsiktslös. För att överbrygga denna brustenhet och föra människan tillbaka till sitt hemland inkarneras Gud i en människa, som vill förmå oss att vara vända mot vårt ursprung. Men här och nu är vi likväl i exil och är bortvända. Denna pilgrimsvandring är emellertid bara en mellanakt. Men vi kan i denna fallna tillvaro trösta oss med, att vi är på pilgrimsfärd mot ett hemland som vi ännu inte har nått hem till.