En enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och inte skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat ...

I den nicenska trosbekännelsen jublar kyrkan över Frälsaren Jesus. Jublet delas med de trogna i alla tider, i alla länder och med hela den himmelska härskaran.

Lovsången till den evige Sonen går därefter över till orden om hur han »för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa».

För ett litet ögonblick tystnar alla ord inför Ordet och kyrkan böjer sig i vördnad. Från den dagen då Ordet blev människa och bodde bland oss är inget sig likt mer.

Varje söndag påminns vi på nytt om det djupa mysteriet. För ett litet ögonblick tystnar alla ord inför Ordet och kyrkan böjer sig i vördnad. Från den dagen då Ordet blev människa och bodde bland oss är inget sig likt mer.

Gud som spränger rummets gränser får sitt livsrum på jorden. Skaparordet blir ett litet barn som långsamt får lära sig att upptäcka det mänskliga språket. Skaparen av sol och stjärnor finner sin värme i famnen hos Maria, och han vars namn var outsägligt får ett vanligt jordiskt namn. Gud som ger oss mat att äta, trevar efter moderns bröst. I hjärtslagsljudet från det lilla barnet når oss den himmelska kärlekens vibrationer.

Ibland hörs invändningar mot trosbekännelsens väldiga ord om en allsmäktig Fader, om en enda Herre, Jesus Kristus, och om den helige Ande, Herren och livgivaren. För att försöka undvika ett språk som man uppfattar som maskulint och hierarkiskt har olika varianter prövats, inte sällan genom att i stället referera till Gud som skapar, frälser och ger liv. Men då blir det tre sidor av Gud, inte tre personer i en gudom, i det mysterium som Guds Treenighet är.

Visserligen omtalas Fadern som Skaparen, men det gäller också Sonen, »ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom» (Kol. 1:16–17). Och Gud Ande svävade redan i begynnelsen över vattnet. De tre personerna i gudomen är inte och kan inte reduceras till tre funktioner. I såväl skapelsen som frälsningen och livgivandet är alla tre gudomspersonerna indragna.

En annan väg har varit att tala om Gud, om Jesus och om Anden. Kanske har önskan om ett närmande mellan skilda religioner bidragit, »vi tror ju alla på Gud». Men i förlängningen riskerar treenighetstron att suddas ut. Att kyrkan bekänner också Jesus och Anden som sin ende Gud och Herre må vara anstötligt, men det är av den tron som hon bärs.

Den tron har varit grunden för kyrkans många vittnen genom tiderna liksom Petrus en gång talade om »fred genom Jesus Kristus – han är allas herre». Martyrerna gav inte sina liv för en allmänreligiös tro, sådana fanns det många av under antiken och de kostade inte någon livet. Utan de blev martyrer för bekännelsen till honom som gett sitt liv för dem.

Det är en gudomlig gåva att många som inte lärt känna Kristus ändå bekänner sig till en enda Gud. Men det är inkarnationens mysterium som bär kyrkan. Gud har blivit människa, en av oss. En frälsare föddes åt oss i Davids stad, Betlehem. Han är Messias, Kristus, Herren. Gud har blivit ett värnlöst barn, född i ett stall, jagad från sin födelseort, flykting i en främmande kontinent.

Jesus Kristus är exklusiv, den ende Herren och Frälsaren. Just därför är Han inte exkluderande utan inkluderande

Och detta barn är mänsklighetens räddare. Han är världens ljus, liv och fred. Även om krigen fortsatt i två millennier, svälten och förtrycket tycks vara utan slut, orättvisorna oändliga och döden fortfarande förmörkar tillvaron är ändå inget som förut. För Gud har inkarnerats, blivit människa. Vi har inte en Gud som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter. Det finns ingen plats, ingen tid, ingen utsatthet som Gud, den Treenige, är okunnig om.

Jesus Kristus är exklusiv, den ende Herren och Frälsaren. Just därför är Han inte exkluderande utan inkluderande. Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Därför har Gud blivit människa i honom som är Gud av Gud. Det är inkarnationens svindlande mysterium, det är en inbjudan till varje människa: »Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse».

Därför riktar sig kyrkans uppdrag till varje människa. Hon är det värdshus till vilket de sårade och sargade kan föras för att redan här i livet få läkedom av Gud själv. Genom inkarnationen kan ett skjul eller ett stall få rollen av sjukstuga, skola eller festsal. En mor som mättar sin son lyfter dessa Jesu minsta bröder till sin famn. En far som kastar upp sin dotter i luften leker med en av Jesu små systrar. Ett barn som får krypa upp i knäet hos en vuxen kan ana Jesu ord: Låt barnen komma till mig. En flykting som söker skydd i främmande land delar sin utsatthet med Frälsaren själv. Ett hjärta som öppnas för den hemlöse, den hungrige, den sjuke eller den fängslade är ett hjärta som öppnar sig för Gud som blivit människa.

Samme Kristus som möter oss i den värnlösas gestalt är också Pantokrator, den allsmäktige härskaren. Det har mer eller mindre blivit ett mantra att Gud möter oss i ögonhöjd genom sin Son. Så är det i mässan, ett gudsmöte i ögonhöjd. Men inte bara i ögonhöjd. Jesus Kristus möter oss också i fothöjd liggande i krubban. Och i knähöjd, nerifrån när han som tjänarnas tjänare tvättar lärjungarnas fötter. Och som nedstigen i dödsriket möter han oss från tillvarons botten. Och Han möter oss från himmels höjd, som den upplyfte på korset, vid himmelsfärden, och när han som domare och frälsare ska återkomma i härlighet: »Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn ...» (Fil. 2:9–10). I honom som vi i inkarnationen möter i ögonhöjd möter vi Gud av evighet till evighet. I honom möter vi den som i himmelen sitter på sin himmelske Faders högra sida.

Frestelsen att underskatta Jesus har alltid funnits som vore Han enbart människa bland människor. Men att Han ställt sig underst, som en av de minsta, befäster Hans storhet som vår Herre och frälsare. Han föddes som ett barn men kommer en dag att uppenbaras som den som har all makt. Då ska rättvisa till sist skipas på jorden. Den rättvisan skulle vara förintande om den inte var förbunden med en oändligt djup barmhärtighet.

Det är genom hans nåd som vi tror att också vi en gång ska få hör de ofattbara orden: Kom ni som har fått min Faders välsignelse.