Kristna har i alla tider velat kommunicera tron till sin samtid. I dag försöker församlingar på olika sätt förmedla tron i sociala medier, genom sånger, med församlingsblad, predikan etc.
Vi tycker oss emellertid se en trend i dagens kommunikation att tvärsäkert uttala sådant som inte är uppenbarat i Bibeln eller bekännelsen. Det kan vara att Gud »älskar allt», »gråter när vi blir till» eller »välsignar all kärlek». Ofta ligger dessa uttalanden helt i samklang med vår tids värderingar och glider därför förbi oss. Särskilt delikat blir det om innehållet prisas och gör att t.ex. prästen eller pedagogen känner sig bekräftad och populär. Medarbetaren kan på ett enkelt sätt känna sig duktig och lyckad i tjänsten.
Men tar vi ett steg tillbaka och frågar oss hur någon kan ha en sådan insikt i det gudomliga, blir det problem. Hur kan någon rimligen veta? Vilken är källan till denna djupa kunskap?
Genom tiderna har talet om Gud och den kristna tron inte utgått från personliga känslor eller övertygelser. I Kyrkans historia har teologin inte heller brukat vara ett direkt tal om Gud utan ett indirekt tal, via uppenbarelsen. Teologi har handlat om hur vi ska förstå Bibeln och bekännelsen. Utsagor om Gud har varit utsagor om vad Bibeln och bekännelsen avslöjar om Gud. Genom det som Gud förmedlat försöker vi förstå hurdan Gud är, och hur Gud handlar i skapelsen och frälsningen.
En klassisk och användbar distinktion är den mellan tron som tros (fides quae creditur), alltså den tro som vi får betrakta som uppenbarad och ovedersäglig sanning, och den tro som människor alldeles personligt trevar sig fram med (fides qua creditur). Syftet med kyrkans kommunikation är att ställa människor inför kyrkans tro, inte att ställa dem inför en enskild medarbetares tro. Att det finns en enhetlig kristen tradition med bas i bibelläsning, som överlämnats från generation till generation, är en viktig kyrklig trosuppfattning.
Kyrkan har att förvalta sanningsanspråk. Det som Kyrkan tror om Fadern, Sonen och den helige Ande, om skapelsen och syndafallet, om frälsningen genom Jesus Kristus, om Anden som genom nådemedlen verkar i Kyrkan – det är sant. Sådant är anspråket. Denna sanning är inte lätt att ta till sig. Den kräver ansträngning och tid. Teologi är ett hantverk, med sina arbetssätt och utgångspunkter.
En teolog som arbetade hårt med denna typ av frågor var Christoph Schwöbel, verksam i bl.a. Tübingen, King’s College i London och St. Andrews i Skottland. Tyvärr gick han bort endast 66 år gammal år 2021. Året efter hans död gavs en reviderad andra utgåva ut av Gott in Beziehung (Mohr Siebeck), en samling artiklar om den systematiska teologin som Schwöbel skrev som professor i Tübingen. Utgåvan ombesörjdes av Katrin König och Katrin Bosse. För att undvika kyrklig kommunikation som kan upplevas som grundlösa påståenden, borde boken vara obligatorisk läsning för alla präster.
För att utveckla vårt samtida samtal om tron, kan vi låna Schwöbels ord kriterium. Ordet kommer från grekiskan och betyder kännetecken, prövosten. Schwöbel listar sex kriterier för att beskriva hur den systematiska teologin ska utövas och hur utsagor kan bedömas. Allt som sägs är inte sant och allt som sägs är inte välgrundat.
Det första kriteriet är Jesus Kristus. Den kristna förståelsen av teologi har en historisk grund. Jesus Kristus är den ultimata uppenbarelsen av Gud. Skriften är det medium vi har till Jesus. I detta sammanhang kan vi placera de reformatoriska begreppen solus Christus och sola scriptura – Kristus, död och uppstånden, är trons grund och Skriften är den primära utgångspunkten för alla teologiska utsagor. I ljuset från Kristus ska inte bara frälsningen, utan också skapelsen och eskatologin förstås.
Det andra kriteriet handlar om att kristen tro karaktäriseras av historia och gemenskap. Kyrkans tro är en överlämnad tro, trodd genom Kyrkans historia, trodd i gemenskap. Det teologiska samtalet är ett samtal över 2000 år, där både levande och döda får komma till tals. Alla historiska utsagor har inte samma värde, utan trosbekännelser, officiella katekesarbeten, auktoriserade beslut och historiska kyrkomöten måste ges högre värde än texter som ingen egentligen har läst och som aldrig haft någon betydelse. Här finns det paulinska begreppet tradition (1 Kor. 15:3, Vulgata), det som vi tagit emot och lämnar vidare.
Schwöbels tredje kriterium är att den kristna tron gör anspråk på relevans i sin samtid och sitt sammanhang. Människor undrar och har sina utgångspunkter. Teologin ska också ge vägledning i den aktuella situation där den uttalas. Detta ska inte missuppfattas, Jesus Kristus har relevans i sig själv, även om alla inte är medvetna om det. Kyrkans uppgift är också att väcka frågor som leder till att människor vill söka frälsningen.
Det fjärde kriteriet är att tron innehåller en verklighetsuppfattning som är förståelig, förnuftig och koherent. Kristendomen har ett sanningsanspråk. Och det som sägs om tron måste vara logiskt klart. Det måste hänga ihop. Det måste gå att förklara och placera i trons stora mönster.
Det femte kriteriet är att tron ska gå att kommunicera. Trons utsagor måste vara möjliga att förmedla. Människor måste begripa det som sägs. Språket ska vara förståbart och innehållet gå att fatta. Det är inte bra om människor hör eller läser kyrkliga utsagor och inser att de varken är logiska eller välgrundade utan endast isolerade utrop. Växjöbiskopen Esaias Tegnér myntade uttrycket »det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta».
Det sjätte kriteriet är att tron har en handlingsorienterad kraft. Det som sägs ska på något sätt ha en praktisk funktion. Gud som skapare, försonare och fulländare öppnar handlingsmöjligheter, beskriver normer och mål för det kristna livet och det gemensamma goda.
Kyrkans kommunikation är viktig. Församlingsblad, predikan, sånger, etc., tjänar ett stort syfte, nämligen att i hela världen göra folk till lärjungar (jfr Matt 28:18–20) och måla Kristus för människor (jfr 1 Kor 2:2; Gal 3:1). Är kommunikationen inte sann förfelas detta syfte.
Schwöbels sex kriterier ger redskap för att välgrundat bedriva och bedöma kristen teologi. Utsagor om Gud går att analysera. Trons sanningsanspråk utgår inte från en känsla eller någon form av privat insikt eller åsikt utan från Bibeln och bekännelsen. Vår bedömning av teologiska utsagor handlar inte om att hudflänga människors inre trosuppfattningar och erfarenheter, utan om hur vi ska förstå och förmedla uppenbarelsen som Gud har givit oss.
Kyrkan är satt att förmedla frälsningen. Så stort är uppdraget. En implementering av Schwöbels sex kriterier i det teologiska studiet och i kommunikationen skulle på alla Svenska kyrkans nivåer ge mer välgrundade utsagor om tron. Det vore en vinst.
