Med Berlinmurens fall 1989 och det efterföljande sönderfallet av det sovjetiska imperiet väcktes hopp hos många om att nu hade mänskligheten lämnat krig och konflikter bakom sig. En ny tid vankades, en tid med fredlig utveckling. 1992 publicerade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama sin bok Historiens slut och den sista männis­kan – The End of History and the Last Man. Fukuyama menade att med Sovjetunionens fall och kommunismens kollaps så fanns inte längre några samhällsmodeller som kunde utmana den liberala demokratin. Alla världens länder skulle förr eller senare anamma västvärldens politiska system. Därmed skulle det också bli fred på jorden.

Fukuyamas utopi har tillsammans med många andra önskedrömmar hamnat på historiens skräphög. På många håll i världen strider folk och grupper mot varandra, somliga ideologiskt drivna, andra präglade av nationalistiska övertoner. Inte heller Europa är skonat. Den optimism som följde på Berlinmurens fall är bortblåst. I stället växer pessimismen. Bara ett drygt decennium efter glasnost, den 11 september 2001, träffades World Trade Center i New York av vår tids största terrorhandling. Som Zygmunt Bauman visade i sin bok Europa – ett oavslutat äventyr (2005) inleddes då en epok av eskalerande terrorism, av kontroll och övervakning, av lågfrekvent misstro och fruktan. Illusionen om en ny epok av fred föll än en gång samman.

Kriget, eller krigen, är bara en av de kriser som drabbat oss. Pandemin har lamslagit land efter land. Klimatkrisen tycks bli värre. Försöken att nå målen att dämpa temperaturökningen riskerar att misslyckas.

Och kyrkan, både kyrkan som trossamfund och kyrkan som alla döpta och troende oavsett samfund, vad är hennes kallelse i denna tid av våld, kriser och ofärd? Kan kyrkan göra något annat än vad människor av god vilja gör när de på allt sätt söker lindra och hjälpa? Varje människa, kristen eller ej, har ett ansvar och en plikt att hjälpa där det är möjligt. Det dubbla kärleksbudet säger att jag ska älska min nästa som mig själv.

Budet om nästankärlek är inte förhandlingsbart. Han som gav det blev själv plågad, torterad och korsfäst.

Ibland är det svårt att rent praktiskt nå fram med hjälp. De senaste veckorna har vi ändå sett hur församlingar och enskilda sökt hjälpa och trösta i den stora flyktingströmmen från Ukraina. Budet om nästankärlek är inte förhandlingsbart. Han som gav det blev själv plågad, torterad och korsfäst. Ändå bad han för sina plågoandar: Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Vår kallelse är att följa Jesus, vår kallelse är att hjälpa varje broder och syster som är i nöd.

Kyrkan sjunger psalmer även i kristider. Psalm 638 av Anders Frostensson berör vår krigsdrabbade tid. Inledningsorden – Du som i alltets mitt har ställt/ det kors där du ger ut dig själv – anknyter till den gamla tanken om Jerusalem som världens centrum, där »världens navel», en urholkad sten, står centralt i Gravkyrkan. Så har mitt i världens centrum, i alltets mitt, korset rests, det kors som talar om att försoning och fred är möjligt även i en värld präglad av krig och kris.

Vår tid talar tyst om syndafallet, om människans destruktivitet. Hellre talar man om hennes kreativitet, om hennes potential att bygga det goda samhället. Kyrkan vet något annat. Hon vet att människan både är Guds avbild och en krackelerad avbild.Hon kan likaväl leva enligt det dubbla kärleksbudet som låta sig bemäktigas av en ondska där hon är beredd att plåga andra till döds. Nittonhundratalets historia vittnar övertydligt om människans inneboende kluvenhet.

Kyrkans sakrament som dukas i världens mitt är en motrörelse mot denna hennes destruktivitet. Dopet,bikten, nattvarden – försoningens sakrament.

Att en kyrkoledare försvarar ett oprovocerat angrepp drar skam och vanära över hela Kristi kyrka.

Låt försona er med Gud ... (2 Kor. 5:20). Pauli ord riktas till alla folk och varje enskild människa. Låt försona er, låt försona dig, med Gud! Men ibland får orden en särskild udd. Ibland måste de riktas till den eller de som kommer in i världen med oförsonlighet. Som i dessa dagar då de blir ord till Putin och ledargruppen i Ryssland. Och till Moskvapatriarkatets patriark Kirill, vars stöd till det ryska angreppet på Ukraina inte kan ursäktas. Att en kyrkoledare försvarar ett oprovocerat angrepp drar skam och vanära över hela Kristi kyrka.

Kanske sker det som svar på att Ukrainas ortodoxa kyrka 2018 bröt med Moskvapatriarkatet för att ställa sig under Konstantinopel. Kanske sker det därför att den ryskortodoxa kyrkan efter sjuttio år av förföljelse under sovjettiden fått omfattande stöd och nya privilegier från Putin. Men varje kyrka som inte förhåller sig oberoende till sitt lands politiska makt blir bara dess spegel och megafon.

Som en följd av kriget går en skälvning genom världen. Oron har blivit påtaglig. Var går gränsen? Hur långt ska kriget eskalera? Det krävs besinning – och till besinningen hör ångern, självinsikten. Att krypa till korset, det som står där i alltets mitt som ett evigt tecken på friden och freden i Gud.

Syndabekännelsens ord om att var och en är delaktig »i världens bortvändhet» från Gud påminner om att vi alla kallas till omvändelse, till att som kyrka och kristna leva inte i bortvändhet utan i »tillvändhet» till Gud. Stilla veckans stora drama erinrar oss om att vi alla måste böja oss inför korset – i alltets mitt.

Från detta kors når oss orden: Fader förlåt alla som drivs av ondskan, de vet inte vad de gör. På det kors som är rest mitt i världens krig räckte och räcker Jesus Kristus sitt eviga och en gång för alla givna offer som sonar all världens synd och ondska.I korsets skugga ges den frid som världen inte kan ge. Där öppnas möjligheten till fred inte bara mellan människor utan även mellan stater och nationer.Och just därför: Känn ingen oro och tappa inte mo­ det (Joh. 14:27). Inte ens i kris och krigstider. Kyrkans uppgift är att ständigt be. I kyrkorummen och i den egna kammaren. När du stiger upp och går till sängs ska du teckna dig med korsets tecken och be dina böner, manade en gång Martin Luther. I tider av kris och oro blir bönen om Guds förbarmande särskilt intensiv. Vad annat kan vi göra när bomberna faller än att ropa till Gud om hjälp och skydd?

»Herre, du ensam skall döma mellan folken, och skipa rätt bland alla folkslag på jorden. Ditt namn är Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader och Fredsfurste. Du som vill att fre­dens och rättvisans ljus skall stråla fram över dem som vandrar i mörkrets skugga, hjälp oss att smida om våra svärd till plogbillar och våra spjut till vingårdsknivar. Utgjut din Ande över vår sargade jord så att folken inte mer lyfter svärd mot varandra och aldrig mer för krig. Ge­nom Jesus Kristus, vår Herre.»

(Bön ur Oremus)