Att skriva om islam är inte enkelt. Frågan är känslig med två fallgropar. Den ena är risken för islamofobi, den andra är att naivt acceptera värderingar som varken är förenliga med västerländsk demokratisk kultur och människosyn eller med kristen tro.

Under senare tid har synen på islams närvaro i det svenska samhället förändrats. SD har haft sin agenda. Andra kommentarer har handlat om kritik mot islams syn på exempelvis demokrati, kvinnan, sexualitet, äktenskap, lagstiftning och barnuppfostran. För att nämna något så avslöjade Uppdrag Granskning i maj 2022 de s.k. »njutningsäktenskapen», att shiamuslimska imamer viger till vad som i princip är sex mot betalning. Regeringen har nyligen gett Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att utreda omfattningen. Och i bl.a. Region Skåne har bidragen till Ibn Rushd dragits in efter granskning av innehållet i kurserna som erbjuds. Och rapporter visar att en förhållandevis stor del av muslimer i västeuropeiska länder föredrar sharialagar framför de nationella lagarna.

Hur bör vi som kyrka och kristna förhålla oss till islam, islamism och muslimer?

Vad betyder detta för oss? Hur bör vi som kyrka och kristna förhålla oss till islam, islamism och muslimer? Det är lika självklart att möta varje muslim som vår »nästa» som att ta avstånd från de hårdföra förtryckande islamistiska politiska styrelseskick som finns i flera av de muslimskt dominerade länderna.

Men frågan gäller inte bara länder långt borta. Enligt Statistiska centralbyrån har ca en miljon personer i Sverige muslimsk bakgrund. Kristendomen har inte monopol på religiös tro. De kristna kyrkorna är konkurrensutsatta av såväl av nyandliga rörelser som av islam.

Hur kyrkan ska förhålla sig till detta är inte enkelt. För ett sedan århundraden enhetskulturellt samhälle som Sverige är det frestande att välja en inkluderande väg: tro som tro, Gud som Gud, religiös praxis som religiös praxis. En syntes av de båda trossystemen skulle kanske lindra motsättningarna? En islamsynkretism?

Först måste nog konstateras att en sådan syn är ytterligt främmande för islam, oavsett kyrklig välvilja av samförstånd och tro över gränserna. Det andra är att även för kyrkan är en sådan väg helt främmande. Att Jesus är vägen, sanningen och livet, att Jesus är Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus är fundamentalt för kristen tro.

Att de monoteistiska, »abrahamitiska», religionerna – judendom, kristendom och islam – har mycket gemensamt och i stort sett är samma sak är en tanke som smugit sig in i politik och samhällsdebatt och även i lärarutbildningarna. På en del håll även i kyrkan. Vandringsutställningen »Gud har 99 namn», som producerades av Kulturhuset i Stockholm och med Sensus som samarbetspartner, är ett exempel. Att »Gud har 99 namn» är ett gammalt arabiskt ordspråk som Muhammed anknöt till för att beskriva Allahs olika egenskaper.

Även om tanken lever på många håll i samhälle och kyrkor liksom på Migrationsverket är den vilseledande, som om det inte spelar någon roll vilken religion man tillhör eller konverterar till.

Men så enkelt är det inte. För de kristna som sedan sekler levt i muslimska länder och varit förföljda för sin tro är detta totalt främmande. Några få ord – det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans profet – uttalade i två vittnens närvaro skulle rädda livet på många kristna. Att konversioner inte sker i större utsträckning i islams hemländer där kristna utgör en minoritet visar, att dessa inte uppfattar islam och kristendom som samma religion, tro och bekännelse. De känner skillnaden mellan tro och tro, bekännelse och bekännelse, och är främmande för den synkretism som ibland letar sig in i svenska sammanhang.

Mest påtaglig är nog skillnaden i gudsbild, vilket får konsekvenser för trons praktik, för synen på lagen, människan och samhället

Hur lika eller olika är då islam och kristendom? Mest påtaglig är nog skillnaden i gudsbild, vilket får konsekvenser för trons praktik, för synen på lagen, människan och samhället.

Medan islam förnekar att Gud är treenig, bekänner kyrkan att Gud är Fader, Son och Helig Ande. Muhammed tolkade den kristna treenigheten som en förfalskad monoteism. Den muslimska läran om Guds enhet (tahweed) kolliderar med den kristna treenighetsläran. I islam ses Gud närmast som »en transcendent ’monad’», som man inte kan ha en personlig relation till. Men Den Treenige Guden – Fader, Son och Ande – är i sig relation och bjuder in var och en till en kärleksfull gemenskap, till en relation. Kristendom handlar om relation, inte religion.

Islams uppfattning om Jesus, kristologin, är väsensskild från klassisk kristen tro. För islam – och för en del kristen heresi – är Jesus inte Gud utan skapad och underordnad Gud. Enligt Muhammed är Jesus en profet, inget annat. Men för kyrkan är Jesus Guds ansikte, Guds inkarnerade, Guds Ord ibland oss, Ordet som tog sin boning ibland oss, tog vår synd på sig, som av kärlek till oss dog för vår skull och besegrade synd och död. Jesus, Sonen, är den Ende som visar vägen till Fadern.

Därför pekar Anden alltid på Jesus. Bekännelsen till och tron på nåden i Jesus Kristus, på Honom som Försonaren, är för oss som kristna en unik och befriande tro men för islam är den hädelse.

Gemensamt för islam och kristendom är monoteismen. Det särskiljande är bekännelsen till Jesus för, som Johannes skriver, så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud (1 Joh. 4:2–3). Genom att vara trogna den bekännelsen är vi också solidariska med våra kristna syskon som lider svårt i muslimska länder som Iran, Afghanistan, Somalia och Libyen men också med dem i Sverige som konverterat från islam till kristendomen. Som Dagen nyligen visat (4/7 2024) leder detta till svårigheter med familj och andra muslimer.

Enligt klassisk kristen uppfattning är kristendomen inte en religion, dvs. ett försök att förstå och konstruera verkligheten för att nå Gud, utan Guds väg och uppenbarelse till oss. Kristendom och religion är principiellt alltså varandras motsatser.

Jesus är inkluderande. Kyrkans uppdrag är att gå ut och göra alla folk till lärjungar – utan undantag

Kristendomens bekännelse till Jesus Kristus som unik misstolkas ibland som att den är exkluderande. Men det är tvärtom. Jesus är inkluderande. Kyrkans uppdrag är att gå ut och göra alla folk till lärjungar – utan undantag. Jesus söker varje människa – utan undantag. Jesus har dött för alla – utan undantag. Jesus har försonat alla – utan undantag. Jesu kärlek omfattar alla – utan undantag. Det perspektivet måste vi ha när vi möter människor av andra religioner och trosbekännelser.