Kyrka i ett mångkulturellt samhälle

Josefin de Gregorio är litteraturvetare, disputerad i Oxford, författare och litteraturredaktör i Svenska Dagbladet. Artikeln bygger på det föredrag hon höll vid Lunds stiftsmöte för präster och diakoner den 7 oktober. Mötets tema var »Att vara kyrka i ett mångkulturellt samhälle». Det är också titeln på den bok som tagits fram som diskussionsunderlag för mötet. Boken recenseras i en följande artikel.

»Att vara kyrka i ett mångkulturellt samhälle» är ett rikt och inspirerande ämne, som av naturliga skäl kräver avgränsningar. Det som jag valt att ta upp här är till stor del är sprunget ur observationer jag gjort i kyrkan under längre tid, något som jag hoppas ska väcka tankar och sporra till samtal.

Det är möjligt att några av er kommer att bli lite provocerade. Det är okej. Kom då ihåg att jag talar till er som lekman, som en vanlig kristen, som medlem och inte anställd i Svenska kyrkan, som någon som är uppvuxen i och värnar om Svenska kyrkan – men som utifrån min position som församlingsmedlem inte är insatt i kyrkans »företagskultur», om man får uttrycka det så vanvördigt. Helst av allt vill jag skicka med er några tankar, men inleder med en bibelvers från Paulus i Romarbrevet som jag hoppas kan vägleda oss: »Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken.»

Mesopotälje

Jag är uppvuxen i Södertälje, även kallat Lilla Beirut eller Mesopotälje, och vad jag skulle vilja beskriva som en av Sveriges mest religiöst rika städer. 1967 landade de första kristna kvotflyktingarna från Libanon, på flykt undan det brutala förtryck de utsatts för i sitt hemland, där de var statslösa. På 1970-talet anlände ännu fler kristna flyktingar från Turkiet.

I dag har Södertälje en syrisk-ortodox katedral och kyrka, en koptisk, en kaldeisk, en katolsk kyrka och så förstås mängder av frikyrkoförsamlingar och vår egen Svenska kyrkan. På caféerna ser man ofta ammos med sina radband i fickan, som de tankfullt rullar mellan fingrarna mellan kaffeklunkarna. På nästan varje backspegel hänger ett kors. Den som samtalar med en syrian märker snabbt att religionen är närvarande i vardagen på ett helt annat sätt än hos den genomsnittlige svensken. Attityden är snarare »tror du inte på Gud? Va?» än »tror du på Gud? Va?».

Ett mångkulturellt samhälle

Min uppväxt gjorde att jag redan från barnsben blev medveten om kristen mångfald, att det fanns kristna bröder och systrar från andra länder som praktiserade sin tro på ett lite annat sätt än vi gjorde i Svenska kyrkan. De hade ikoner och rökelse och biskopar med långa skägg och vackra kläder. De hade Mariastatyer i sina trädgårdar och de hade sina favoritskyddshelgon. Kanske särskilt St. Charbel, den libanesiske munken som under sin levnad blev känd för sitt arbete med att mäkla fred mellan kristna, muslimer och druser.