Kyrka och organisationsteori

Ur SPT 8/2021 

I denna recensionsartikel om boken Kyrkligt ledarskap i organisationsteoriernas värld granskas den chefs och ledarskapskultur som vuxit fram inom Svenska kyrkan. Kyrkoherden har alltmer blivit chef och i en viss mening allt mindre ledare. Chefskapet har också inneburit en funktionalisering av kyrkoherdens roll. Man skulle kunna tala om en avteologisering av ämbetet.

I takt med att antalet kyrkligt anställda ökade gick kyrkoherden från att vara ledare av frivilliga till att bli chef över anställda. Med församlings- och pastoratsregleringarna har också de kyrkliga enheterna blivit väsentligt större än tidigare. Detta är stora förändringar, och det tog ganska lång tid innan kyrkan insåg att med anställningar följde arbetsgivaransvar, och att de som skulle leda verksamheten behövde rustas, både i ledarskap och i chefskap. Meriterna för kyrkoherdetjänster var länge formella, baserade på studiemeriter, tjänsteår och tidigare tjänstemeriter, vilket inte självklart var den bästa grunden för att senare hantera personal och en allt större verksamhet.

Läget är i dag ett delvis annat. Kyrkan har förstått att den som ska utöva chefs-och ledarskap behöver utbildning. För att i dag kunna bli kyrkoherde krävs en behöriggivande akademisk kurs i kyrkligt ledarskap, en så kallad »kyrkoherdekurs». Motsvarande kompetensförstärkning av förtroendevalda, som också fått större ansvar, saknas i stort sett helt.

Mycket annat har också förändrats. Den delade ansvarslinjen har ersatts av en gemensam, som ställer långt större krav på kyrkoherdens samverkan med förtroendemannaorganisationen, och detta i de flesta frågor. I Kyrkoordningen har det tydliggjorts att kyrkoherden leder all verksamhet i pastoratet. I detta avseende har kyrkoherden fått ett större och tydligare mandat.