Ett litet ord kan betyda så mycket. Som ordet demokrati, ett ord som upprepas så ofta att det riskerar att bli tröttande och närmast uttjatat. Vi har ju hört det förr ... och i den politiska debatten har vi hört det utnyttjas i egna syften mot meningsmotståndare. Men i en värld där de demokratiska strukturerna alltmer monteras ned måste det gång på gång betonas. Visserligen är inget styrelseskick perfekt, men demokrati är det bästa av alla ofullkomliga.

Ändå är det inte entydigt hur ett demokratiskt system ska se ut. I Storbritannien tar vinnaren i en valkrets allt. I USA får den kandidat med flest röster i en delstat alla elektorsrösterna. 50,1 procent trumfar 49,9. Så fick Hillary Clinton vid presidentvalet 2016 tre miljoner fler röster än Trump, som ändå vann eftersom fördelningen av elektorer var en annan.

I Sverige gäller ett enklare och mer rättvist system, proportionella val, men med risk att det blir en majoritetsdiktatur. Även här trumfar 50,1 procent 49,9. Trots demokratins fördelar kan ändå odemokrati lura i skuggorna.

Så även i kyrkan. Att demokrati är viktigt för Svenska kyrkan är ovedersägligt. Det är den ena sidan av hennes organisatoriska grund. I Lagen om Svenska kyrkan heter det: »Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet», vilket även Kyrkoordningen betonar: »Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära».

Svenska kyrkan har således både en demokratisk och en hierarkisk ordning – till förtroende valda och till ämbetet vigda. Till skillnad från en demokratisk stats styrelseform, där nationen går före regioner och kommuner, där riksplanet är överordnat det lokala, så utgör i kyrkan det lokala basen för det nationella. I staten byggs demokratin ovanifrån, i kyrkan byggs den underifrån. I kyrkan är församlingen grunden för organisationen, medan nationell nivå bara är en hjälpstruktur. Hon är samtidigt det mest lokala och det mest internationella. Men inte nationell. Utan hon är »en enda, helig, allmännelig och apostolisk» – Kristi kyrka i alla tider och överallt.

Svenska kyrkan har således både en demokratisk och en hierarkisk ordning – till förtroende valda och till ämbetet vigda

När vi talar om Svenska kyrkan som en »demokratisk organisation» är perspektivet viktigt. Hennes demokrati måste vara förenlig med hennes bekännelse. Nationella riksdagspartier som beslutande i kyrkans organ är då en anomali. en orimlighet. Ändå domineras hon av riksdagens partigrupper. Att man på socialdemokraternas gruppmöten i kyrkomötet sjunger Internationalen ursäktar inte detta. Det är skillnad mellan Internationalens internationella karaktär och kyrkans allmänkyrkliga/katolska identitet. Den förra är en drygt sekelgammal partiideologi, den senare en tvåtusenårig apostolisk bekännelse.

Nu har kyrkostyrelsen i april fastställt direktiv för en demokratiutredning i Svenska kyrkan. Den behövs. I mycket är det goda direktiv – men det är mindre gott att redan vid årets kyrkomöte ska två beslut tas som borde tillhöra utredningen, dels frågan om procentspärr till kyrkomötet, dels att presidiet bestämt att tiden för ett anförande i plenardebatten ska vara högst två minuter. Och bara ett anförande per talare.

Därmed stärks partipolitiseringen medan små inomkyrkliga grupper riskerar att bli utan representation. Detta är kyrklig odemokrati

Båda dessa frågor riskerar att leda till kyrklig odemokrati. Till demokratins frestelser hör att välja sådana former som gynnar den egna partigruppen, i det här fallet riksdagsgrupperna. Med en spärr på tre procent, som (S) och (C) stöder, stärks partipolitiken i kyrkan. Argumenten för tre procent är att alla grupper ska vara representerade i utskotten, eftersom den viktiga beredningen av besluten sker där. Men i realiteten handlar det om annat, om att minska möjligheten för grupper utan större valorganisation och ekonomiska resurser att komma in i kyrkomötet. Därmed stärks partipolitiseringen medan små inomkyrkliga grupper riskerar att bli utan representation. Detta är kyrklig odemokrati ovärdigt proportionella val.

Talartiden kan tyckas vara en bagatellfråga. Det viktiga sker ju i utskotten – eller? Deras uppgift är ju att förbereda, analysera och ge förslag till beslut, inte att besluta! Oavsett utskottsarbetet ska varje fråga diskuteras, debatteras och avgöras i plenum. Med två minuters talartid och ett anförande för varje talare är detta givetvis omöjligt. Plenarmötet reduceras i realiteten till ett transportkompani som bara beslutar vad utskotten föreslår. Också detta förstärker den partipolitiska dominansen, inte minst socialdemokraternas.

Socialdemokraterna har som grupp i kyrkomötet ett generande arv att göra upp med. Ambitionen att göra Svenska kyrkan till en tjänsteorganisation för religiösa ceremonier och odefinierad andlighet sitter i generna. Ecklesiastikminister Arthur Engbergs ord är välkända, att omvandla Svenska kyrkans innehåll till en »ateistisk allmän religiositet» och så bygga om kyrkan till »kungliga salighetsverket» – till vad historikern Daniel Alvunger kallat »sekulariserad lutherdom». Med de förslag som nu föreligger stärks detta ytterligare.

Till demokratiutredningens direktiv hör även direkta eller indirekta val. Det är bra. För kyrkan är direkta val till nationell nivå främmande, eftersom hennes struktur byggs underifrån. Direkta val ska ske till församlingarna, inte till nationell nivå, inte heller till pastoratsnivån.

Parallellt med den demokratiska ordningen lever ämbetslinjen, den hierarkiska strukturen. Lagen om Svenska kyrkan beskriver det som en »samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete». Men även ämbetet lamslås i praktiken av den partipolitiska dominansen i den demokratiska organisationen. Det gäller valet av biskopar likaväl som tillsättandet av kyrkoherdar. Indirekta val och en minimal spärr till kyrkomötet skulle här kunna bidra till en förändring.

Men de starka partipolitiska grupperna vill knappast ha en kyrka vars ämbete är helt oberoende av partigrupperna, en kyrka vars ordning är överordnad det nationella och som i trosbekännelsens mening är allmännelig/katolsk. En kyrka större än det evangelisk-lutherska, en självförståelse som krymper hennes historiska perspektiv till en fjärdedel av kyrkans livsålder. Men i Kyrkoordningen beskrivs Svenska kyrkan aldrig som allmännelig utan konsekvent och närmre 20 gånger som evangelisk-luthersk, en bestämning som dök upp först så sent som 1982.

Svenska kyrkan behöver en demokrati som främjar hennes identitet som Kristi kyrka, som helig och apostolisk. Inte en odemokrati präglad av det partipolitiska inflytandet.