I en debattartikel i Kyrkans tidning (6/8) markerar kyrkoherden Erik Gruvebäck hur det i det stundande kyrkovalet återigen blir tydligt att det är den sekulära politiska arenan som fungerar som föredöme för kyrkan; inte »efterföljelse, bön och samtal mellan troende» som, enligt kyrkoherden, är »den gudomligt behagliga vägen». I allt det som förkunnas av de olika nomineringsgrupperna tenderar Jesus att hamna i bakgrunden av alla plakat, om ens det, fortsätter han. 

Vidare visar han på problem med att ha direktval till alla tre nivåerna, dvs. till kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte, och att sekulära politiska partier »finner det lämpligt att använda ett kristet trossamfund som spelplan för sina partipolitiska budskap». Dessutom tar han upp problemet med »den nationella nivåns allt större maktanspråk och centraliseringsiver, på bekostnad av stift och församlingar». 

SPT välkomnar debattinlägg som denna, artiklar som tar upp problematiska företeelser inom Svenska kyrkan. Om man, som Gruvebäck och även någon nomineringsgrupp tydligt förespråkar, exempelvis i stället för direktval till stifts- och riksnivå kunde införa indirekta val, så att personer som är förankrade i församlings- och stiftsarbetet är de som även fattar beslut på kyrkomötet, vore det ett steg på bättringens väg. Aktiva församlingsmedlemmar skulle då kunna välja representanter som vet hur det ser ut och vad som behövs på församlings- respektive stiftsnivån på kyrkomötet. Man skulle förhoppningsvis slippa en plakat- och symbolpolitik som prackas på hela kyrkan uppifrån i en beklaglig likriktningsanda, även i kontroversfrågor.

En församlingspräst som leder människor till Gud genom Jesus Kristus är en lämplig och bra församlingspräst, även om denne inte har åsikter som stämmer överens med de som vissa intoleranta nomineringsgrupper driver. Låt det få vara så. Låt de med prästkallelse vigas även om de tillhör den grupp som i dag tillhör det som skulle kunna kallas en lojal minoritet inom Svenska kyrkan, som väljer att står kvar i arbetet för Kyrkans bästa och som för ungdomar och andra till Jesus, även om de är kritiska mot vissa av de beslut som tagits av våra politiserade kyrkomöten. 

I detta önskar SPT tolerans, en kyrka som är som en katedral, i vilken man accepterar att olika kapell har olika teologiska inriktningar. Varför håller man fortsatt på att stänga ute de personer som står tydligt på traditionell bekännelsegrund och som på den söker kyrklig förnyelse och väckelse i Jesu namn och med Andens kraft i vår Svenska kyrka?

Ibland kallas denna senare grupp på traditionell teologisk grund pejorativt för konservativ. Den har under lång tid utpekats som icke önskvärd i vår »progressiva» kyrka – detta av politiska och liberalteologiskt inriktade nomineringsgrupper. De idoga strävandena och besluten att marginalisera gruppen är många, alltså av en grupp i vilken man förmodligen finner några av kyrkans mest lojala medarbetarna och gudstjänstbesökare, medarbetare som är drivna av kärlek till Kyrkan och av att föra människor till Gud.

Det som blir än mer skruvat i vår kyrka är att när många ungdomar allt oftare söker Gud och ställer frågor om livet ursprung och mening, så har den liberala kyrkan inte svar på det sätt som ger för ungdomarna eller andra tillräckligt tydliga teologiska svar. Ett resultat av detta ser vi genom gigantiska medlemstapp i kyrkor som slagit in på samma liberalteologiska väg som Svenska kyrkan och därmed förlorat miljontals medlemmar. Exempel på dessa kyrkor är Episkopalkyrkan i USA och ELCA (The Evangelical Lutheran Church in America).

När ungdomar idag, inte minst killar, söker efter det som »inte tiden kan ge», blir många som står på liberalteologisk bas oroliga och varnar för konservatism och fundamentalism. I många nomineringsgrupper i kommande kyrkoval förs plakatpolitik som inga av dessa sökande ungdomar är intresserade av. De vill veta vem Gud är. De vill lämna samtidens värderingsmässiga gungfly och finna stabil mark, stabil teologisk mark. 

I ett inslag i SVT-Norrbotten (den 4 aug.) får vi exempel på detta. I en kort intervju förklarar en ung kille på 16 år att han kommer från ett sammanhang där varken hans föräldrar eller andra släktingar trott på Gud. I klass 7 började han dock själv tänka på att »någon måste ju ha skapat allt» och sökte sig till sociala medier »för att liksom lära mig». Det han letade efter var »nog en ordentlig kyrka, en traditionell kyrka. Och det är precis vad den ortodoxa kyrkan är». Han pekar på en ikon och säger: »Det är ett fönster mot himlen.» På frågan om varför många unga söker sig till Gud svarar Leo att »många söker svar som tiden inte kan ge».

Bengt Pohjanen, f.d. svensk-kyrklig präst, ortodox konvertit (Konstantinopel), fick tillfälle att kommentera trenden att unga söker sig till kyrkan. Han sade att de unga ofta kommer med frågor som berör »den personliga utvecklingen», såsom: »Vad är meningen med livet?», men även: »Vem är Gud? Teologiska, djupa, frågor.» Vidare säger han: »De konservativa värdena är mycket mer framträdande än i tidigare generationer … men jag ser aldrig fundamentalism.»

Under år 2024 uppmättes den högsta andelen gudstroende ungdomar hittills i en SOM-undersökning. 34 procent av unga mellan 16 och 24 år identifierar sig som troende. Det kan säkert vara mycket olika sorters tro, varav många rimligtvis inte bottnar i en kristen övertygelse. Men oavsett detta ser vi ser ett trendbrott. 

Vi vet även att många ungdomar fortsatt söker Gud. Tack och lov finns det fortfarande många exempel på hur erfarna präster vägleder dessa ungdomar in på stabil teologisk mark, dit de vill komma. De vill få kännedom om en teologi som varit hållbar genom sekler, trogen Jesus och det bibliska budskapet, om att Gud både är helig och förlåtande, att det finns rätt och fel, sanning och lögn och en aktiv ondskan makt som vill förförelse och splittring, men också vägledning och en nådefull, kärleksfull Fadersfamn.

Även inför och i mötet med dessa ungdomar behövs »efterföljelse, bön och samtal mellan troende», en »gudomligt behaglig väg» framåt; inte kyrkopolitiska plattityder och tjuvnyp, symbolpolitik eller mer eller mindre politiskt färgade debatter i kyrkomötesmiljö, under vilka man talar om tolerans men samtidigt visar prov på påtaglig intolerans, exempelvis på det sätt som nämnts ovan.

Tänk om man i våra valda kyrkliga beslutsmässiga sammanhang efter valet och under Andens ledning kunde diskutera frågor om hur vi bäst når ut till ungdomar och andra inom våra församlingsgränser med en teologi som bär, inte liberalteologisk sörja som inte hjälper någon, utom möjligen de som vill nå positioner i den kyrkliga hierarkin. SPT önskar att ungdomarna vägleds till Jesus Kristus, till Vägen, Sanningen och Livet.