I Dagen, den 16 februari, intervjuades Dan Lundqvist Dahlin, tillträdande valgeneral för (S) i höstens kyrkoval. Uppdraget innebär att han kommer att vara »spindeln i nätet för Socialdemokraterna» i valarbetet. »Men kyrkan, dit går han bara på gudstjänst en gång om året», säger Lundqvist Dahlin som också berättar för Dagen »att han inte tror på Gud. – Det är väl inget att hymla med.» Han berättar att Socialdemokraterna alltid utser en valledning oavsett om det gäller allmänna val, EU-val eller kyrkoval. Ansiktet utåt kommer dock inte att vara han utan den kyrkopolitiska talespersonen, gruppledaren i kyrkomötet, Jesper Eneroth samt partisekreteraren Tobias Baudin. Tryggt att veta. Eller inte.

För en del år sedan inföll valet till EU mitt emellan kyrkovalet och de allmänna valen, vilket innebar tre val med ungefär ett halvårs mellanrum. Dåvarande gruppledaren för (S) i kyrkomötet Olle Burell uttalade då att strategin var att betrakta som en trestegsraket. Innebörden tycks ha varit att först kom kyrkovalet, där krafterna fick mobiliseras och prövas, sedan EU-valet med uppväxling av tempot, och allra sist det viktigaste valet där organisationen var laddad och kunde ge allt. Kyrkovalet fick därmed en dubbel funktion, dels att påverka Svenska kyrkans inriktning, dels att ladda inför kommande val. När Burell i en av Kyrkans Tidning ordnad debatt om partipolitiken i Svenska kyrkan påmindes om detta, skiftade han snabbt fokus för att i stället anklaga den partipolitiskt obundna gruppen Frimodig kyrka för att gå extremhögerns ärenden. En liten aning av genans över hans tidigare uttalande anades. Inte så att något av det sagda togs tillbaka, men så att det kanske hade varit bättre att inte uttala strategin offentligt.

SPT har redan tidigare framhållit att riksdagspartiernas engagemang i Svenska kyrkans val innebär en utmaning för partierna själva. Genom deltagande i Svenska kyrkans beslutsarbete blir de konfessionellt uppbundna till ett av Sveriges många samfund. Men är det verkligen detta konfessionella ställningstagande som (S), (SD) och (C) vill stå för? Nej, så tycks åtminstone inte Lundqvist Dahlin se på saken. För honom handlar det snarare om »alle man på däck», det vill säga att kyrkovalet är en angelägenhet för hela socialdemokratin, »det har vi ett kongressbeslut på». Själv nöjer han sig dock med att gå till gudstjänst en gång om året, till julottan. »Jag brukar gå med mina kamrater eftersom vi har haft det som tradition.» Men det »skulle vara en lögn att säga att jag har en tro på Gud».

Åter till frågan om varför ett riksdagsparti ska ställa upp i ett kyrkoval. För Lundqvist Dahlin är svaret givet: »Svenska kyrkan har valt att ha den organisation som de har och då är det självklart att som parti ställa upp.» Kanske pekar han här på pudelns kärna. För detta visar så tydligt de band med vilka Svenska kyrkan är fängslad. När Lundqvist Dahlin framhåller att Svenska kyrkan valt en organisationsmodell, är innebörden att riksdagspartierna, som legitima företrädare för Svenska kyrkan i samband med kyrka-statbeslutet, beslöt att de själva ska fortsätta att vara just sådana, legitima företrädare. Det var de riksdagspolitiska partierna som beslutade om valsystemet och styrelseskicket för Svenska kyrkan. Svenska kyrkans organisationsmodell är därmed inget annat än det som riksdagspartierna beslutat. En partipolitiskt formad och nationellt isolerad beslutsstruktur utan nödvändiga hänsyn till den stora kyrkan runt jorden. Det är uppenbart att Lundqvist Dahlin tillsammans med resten av (S), (SD) och (C) uppskattar det inflytande som modellen ger och inte har någon avsikt att släppa greppet om makten i kyrkan. Möjligen kan man tycka att den bestående alliansen mellan dessa tre partier även för Lundqvist Dahlin skulle upplevas genant.