Kyrkoårsintroduktion till Trefaldighetstiden

Läs gärna med psalmboken i hand!

Trefaldighetstiden är en tid för lärjungaskap och helgelse. Det som började med att Jesus var ute och sökte efter dig (Sv. ps. 225), och inte tvärtom (!), fortsatte med att du upptäckte att du kunde komma precis som du var (222). Det är egentligen fantastiskt att räddningen undan tomhet och död fortfarande, ännu ett år, räcks fram till den som sig ångrar och tror (228). Att universums skapare med oändlig nåd omfamnar oss är som att komma hem (231), insikten att Guds nåd är så väldig kan få den mest erfarne att darra. Men aldrig var den större än den dag jag kom till tro (också 231).

Genom varje söndag under Trefaldighetstiden finns en grundton av förtröstan och trygghet. Under lärjungavandringen sjungs det gång på gång om att allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då (249). Eller att han går med mig, hela vägen (252), var jag än går i livet (251). Och visst kan målet för vandringen verka dunkel ibland, men det finns spår i sanden, Jesus har gått före, var inte rädd – det finns ett hemligt tecken (256). 

Helt samtidigt med denna ton av förtröstan och trygghet finns också en stark ton av vaksamhet, kamp och prövning. Djup mänsklig erfarenhet av att sorgen och glädjen vandrar tillsammans (271) gör att vardagen fylls av tvivel och ingen ljusning alls syns (270). Mitt i detta lärjungamörker manar kyrkan oss att gå varsamt framåt, vägen är smal och porten trång till livet (565). Trots allt och genom allt har godheten makt över ondskan (782), jag följer efter Jesus. Han har älskat mig in i döden (280), varje dag behöver jag be om mer helighet, mer tjänande kärlek, mer tålamod och mer uthållighet. Att bli mer redo för himlen, helt enkelt (281).

Att under Trefaldighetstiden ge liturgiskt utrymme för denna resa för lärjungen genom kallelse, förtröstan, trygghet, vaksamhet, kamp och prövning kan lätt få för mycket individfokus. Vi kommer samman som församling tillsammans, det handlar inte bara om vars och ens individuella lärjungavandring utan också om församlingens helgelseresa som kollektiv. Några förslag på gemensamma liturgiska övningar under Trefaldighetstiden: 

• Alla mässans växellästa böner är som en volleybollmatch där liturgen glatt spelar över bollen på andra sidan nätet och litar på att församlingen tar hand om den och spelar tillbaka. Det finns präster som aldrig säger »amen» i slutet av bönen, efter ett tag ökar det kollektiva ansvaret för mässan och församlingen svarar gemensamt »amen» utan tvekan. Även bönen om förlåtelse, trosbekännelsen, Herrens bön m.fl. moment är kollektiva böner där vaktmästaren med stor frimodighet kan dra ned prästens mikrofonreglage i botten. Orden i psalmerna och bönerna drabbar oss i bänken när vi tar ansvar för den gemensamma bönen. 
• I nästan alla kyrkorum finns konstverk som på något sätt anknyter till lärjungaskapet och helgelsen. Konsten i kyrkorummet har sitt liturgiska värde tillsammans med berättelsen.
• Bland psalmerna för Trefaldighetstiden finns många som vi aldrig någonsin sjunger. Några av dessa väljs bort för att de möter tuggmotstånd och inte är omedelbart lättsmälta (t.ex. 265, 566, 567). Men människor som söker sig till kyrkan längtar efter beprövade ord, sanningar som håller och inte duckar för livets svåra sidor. Kan en sådan psalm sjungas gemensamt några gånger under Trefaldighetstiden, med tillhörande undervisning? 
• Trefaldighetstiden ger oss »den stora berättelsen». Nutidens famlande efter sammanhang och gemensamt syfte för livet får ett kraftfullt svar i söndagarnas mässa och den gemensamma sången. Ett gott exempel på en psalm som ger denna stora berättelse är 587, omöjlig att kapa och sjunga delvis. I denna fantastiska, och av Gud genomälskade värld har han gett oss uppdraget att spegla hans skaparvilja. Reningselden är tänd, Gud älskar både syndaren och sparven och ger en öppen rymd åt båda. Tänk att få sjunga den psalmen flera gånger under hela sommaren, varför inte som månadens psalm?